Reagera och agera - Ungdomsstyrelsen

Samtal med barn och unga
föreläsare: Lotta Molander-Shanti
text: Johan Pihlblad
Känslor som sorg och ilska är helt ofarliga. Det är hur de uttrycks som vi bör vara observanta på för att
snabbt kunna ge stöd. Med små medel kan vuxna hjälpa barn ur känslomässiga handikapp. Genom att
lyssna på unga människor och våga prata klarspråk med dem om deras situation kan de lära sig att bli
experter på sina egna liv.
– Vi har glömt värdet av att lyssna. Jag tror att vi vinner mest när vi lyssnar och minst när vi pratar.
Vem som helst kan ge hopp. Jag räknar inte med att skörda allt jag sått, men jag gillar att så. Och jag
behöver inte vara med när det blommar, säger Lotta Molander-Shanti, föreläsare, familjebehandlare
och ansvarig för barnverksamheten på Alla kvinnors hus.
Lotta Molander-Shanti har lång erfarenhet av arbete med barn och ungdomar som lever i dysfunktionella
familjer. Hon berättar att hon själv har upplevt alla aspekter av problemet. För åtta år sedan
byggde hon upp barnverksamheten inom kvinnojouren Alla kvinnors hus och har dessutom arbetat
många år med missbruk och beroende på Maria ungdom i Stockholm.
Likheterna mellan arbetet på en kvinnojour och det som handläggare på Migrationsverket skiljer sig åt
på många sätt, men det finns ändå tydliga beröringspunkter. Barn behöver någon att prata med eller på
annat sätt dela sina upplevelser och känslor. Om familjen inte är en fungerande plats är det viktigt att
hjälpen finns på annat håll. Det kan till exempel vara hos socialtjänsten, hos en kvinnojour eller på
Migrationsverket.
– Jag älskar sorg och rädsla, glädje och ilska. Jag brukar säga att jag är i känslobranschen och det
tycker jag också att ni på migrationsverket är, säger hon och får medhåll från seminariedeltagarna.
Ungas överlevnadsstrategier
Barn som kommer till Migrationsverket har ofta minnen av våld och krig i bagaget. Men även om
förhållandena i hemlandet var trasiga betyder det inte nödvändigtvis att familjen är dysfunktionell.
Även om det är en vanlig kombination, vilket påpekades från deltagare på seminariet. Att växa upp i
missbruk är inte som att växa upp i krig. Det var förr ett vanligt, men felaktigt, ordspråk för att
beskriva situationen i en dysfunktionell familj, berättar Lotta Molander-Shanti. Det finns viktiga
skillnader.
– I krig är barnets situation delad med resten av familjen. Det är ingens skuld. Sorgen och rädslan,
ångesten och smärtan, delar man tillsammans. Växer man upp i en dysfunktionell familj delas
ingenting. Då är varje medlem en egen ö som överlever på sitt sätt. Med det har jag inte sagt att det är
bekvämare att växa upp i krig, men jag vill att man tänker på att det är en skillnad på hur man kan
backa och stötta varandra i familjen och kanske i hela släkten. Så går det inte till i dysfunktionella
familjer.
Barn från dysfunktionella familjer hanterar sin situation på olika sätt, de har olika överlevnadsstrategier.
Gemensamt för dessa barn är att de vill skydda sin familj. Sanningen om mammas supande
eller pappas våld ska till varje pris gömmas undan och barn agerar därefter. Barn använder sig av
samma fyra typer av strategier för att åstadkomma detta oavsett om det är våld, missbruk, psykiskt
sjuka föräldrar eller krig som är orsaken till problemen. En del barn ser till att vara så duktiga som
möjligt för att på det sättet förleda uppmärksamheten till något annat. Andra barn väljer att ställa till
med så mycket problem som det bara går.
12