Reagera och agera - Ungdomsstyrelsen

En tredje grupp väljer att ständigt underhålla sin omgivning, medan en fjärde försöker vara helt
osynlig. Vanliga benämningar på dessa barn är:
Hjälten
Rebellen
Clownen
Tapetblomman
Om barnen inte får hjälp kan konsekvenserna bli allvarliga. Hjälten som inte får hjälp riskerar att få
psykiska problem. Hjältar hamnar ofta i omhändertagande yrken och blir sjuksköterskor eller
kuratorer, men får svårt att sätta gränser mellan dem själva och de människor som de försöker hjälpa.
Rebellen som inte får hjälp riskerar att hamna i missbruk och att dö ung. Clownen blir ofta en väldigt
ensam och utsatt människa. Ingen orkar vara tillsammans med en människa som skämtar bort hela sin
tillvaro. Tapetblomman lever ett tyst, ensamt och sorgset liv utan tillit till andra människor.
Det är lätt att rollerna cementeras av vuxna som inte förstår att det är ett beteende som barnen
anammat. Barnen förblir då känslomässigt handikappade. Lotta Molander-Shanti tror att problemen
förvärras av den kultur vi har i Sverige. Sorg och smärta är inget vi gärna talar om. Barn ska vara
glada och vuxna gör ofta sitt bästa för att pränta in det i barnen. När barn får höra att det de upplevt
inte har hänt, och att det de känner är fel, blir de rädda och förvirrade. De vet inte hur de ska hantera
sina känslor. Men hjälp finns att få.
– I dag kan vi så mycket om de här barnen att det inte är något problem att hjälpa dem, säger Lotta
Molander-Shanti.
Hur ska man då göra
– Att samtala, umgås och befinna sig bland barn är fruktansvärt enkelt. Svårighetsgraden är klart
överskattad. Det är nästan det enklaste som finns. Det är mycket enklare än att vara bland vuxna, för
de har redan konstigheter för sig i mycket högre grad, säger hon.
Experter på sina egna liv
Lotta Molander-Shanti berättar att hennes främsta uppdrag är att ge barn en sammanhangsförklaring
där målet är att de ska bli experter på sina egna liv. För att lyckas med det är det väldigt viktigt att veta
hur man vill gå tillväga och att vara tydlig. Den främsta metoden är att orka lyssna och inte se barnen
som offer utan som jämlika individer.
Ha klart för dig vad du vill göra.
Var tydlig med att berätta var barnet befinner sig och varför.
Försköna inte verkligheten.
Lyssna och bekräfta barnets berättelse.
Till exempel med uttryck som ”så kan det vara”, ”det var modigt”.
Låt barnet förstå att andra barn upplevt samma sak.
– Omformulera allt de säger till något väldigt stort och fantastiskt och skicka tillbaka det. Det kan
verka överdrivet. Men jag ser på dem att deras svarta hål är så stora att om man ska fylla dem får man
nästan vara fjantig. På en hel människa behöver man inte tanka fullt så mycket, men de här barnen är
helt svultna. Behovet är outtömligt av att få saker tillbaka. Och träffar man barn som kommer från
andra sidan jorden så måste de ju ha värsta grejerna att berätta. Vad har de gjort hela resan Och vad
modigt det är!
13