Andhämtning - Ergo

16 / KULTUR
GWENDOLYN HAEVENS
Dreams of my Feather
A
few years ago, I wandered into a small store
in Paris which sold Iranian pottery. Rainbows
of chubby, painted fi sh swam across
the fl at tiles and around the insides of every
bowl. “They’re made in the desert,” the
shop-keeper said. I looked down at the round, glazed tile
I’d picked out, then back at the shop-keeper, who anticipated
my puzzlement. He explained that the artists
weren’t painting their actual surroundings, but instead
their wishful dreams: oceans of fl owing, fi sh-fi lled water.
At fi rst all the small-talk in Sweden about ‘the weather’
seemed no more than that. Being from Canada, I felt
myself equally well-versed in this inexhaustible well of
conversation. And I noticed, of course, that many Swedes
couldn’t get enough of winter; they gave up wearing
long-johns reluctantly and pined for the crisp air and
dry squeak of snow underfoot. But after a few winters,
I also detected a strained optimism about the season in
others, manifest in certain ‘truths’ repeated again and
again—from the assertions of ‘coziness’ brought on by
the fl ickering of IKEA tea-lights, to the reoccurring affi rmation
that the season had ‘vänt’ after the Winter Solstice—signaling
that the days would begin to get longer.
And the phase I’ve heard echoing in every hallway and
home is the one about each new snowfall “brightening
up the winter.” Like most clichés, it is true; but the frequency
and speed with which it’s inserted into conversations
veering dangerously into expressions of winter-boredom
points, I think, to another more obscure concern:
how to make the dark less dark.
Which would seem to explain the national preoccupation
with sunshine. Even—perhaps especially—in winter.
For all their det-fi nns-inget-dåligt-väder-bara-dåliga-kläder
stoicism, Swedes crave the feeling of sun on their bare-skin
more than any people I’ve met. In winter, Swedes fl ock to
the Kanarieöarna—or, failing this, the local ‘Solarieöarna’—
for some mid-winter rays. On the fi rst warm day of spring,
the queues at the ice-cream stands curl out and around
the block. By late May, all patches of grass, including the
lawns at the entrance to the cemetery, become sun-bathing
sites for undergrads in bikinis and surf-shorts. There
can’t be many other countries where during summer
every meal consumed inside while the sun is shining is
considered a missed picnic-opportunity—or where whole
small-town centres close down between ‘the blossoming
of the cherry trees and the lilacs bushes.’ Or, for that matter,
where the weather prognosis for a long-weekend in
late June is front-page news.
AND SO WHAT APPEARED to be a whimsical obsession
with sunlight the fi rst year or two, began to make sense
come winter number three. Swedes don’t simply enjoy
the sunlight, they need the sunlight. They’re charging
their batteries for the shortest days of winter, when the
sun lethargically drags its belly across the horizon—often
behind a protective layer of clouds, peaking out only
briefl y when one steps out to visit the toilet.
But now it’s just about time for the Vernal Equinox. The
actual Equilux here (the day of equal dark and light) will
be March 18th, after which the ‘days’ expand until Midsummer.
And already people have begun to set out, and
store-fronts to display, these dry twigs topped with bright
feathers—carrying with them the collective dreams of
spring’s fl owering trees.
GWENDOLYN HAEVENS, originally from Canada, is a Graduate
Student studying North American Literature at the
Uppsala University English Department.
MUSIKKOLL
ELLINOR SKAGEGÅRD
Ellinor Skagegård guidar oss till
Uppsalas liveframträdanden och
andra musikaliska sevärdheter.
Lite smånervös kliver jag av buss nummer sju
strax innan Gottsunda centrum. Jag ska träffa
Bring Down the Beat; en samling ungdomar
som skapar hiphop tillsammans. Förväntar
mig småkaxiga Gottsundakids som tycker att
jag är en gammal och urtöntig poptjej. Som nog har hört
talas om Dr. Dre men inte skulle kunna nämna en enda
av hans låtar. Men istället möts jag av värme, ödmjukhet
och en otrolig kärlek till musiken.
– Här sitter man och gör beats. Här ute hänger vi i pauserna.
Och här inne repar ungdomarna, säger projektledaren
Affe Ashkar när han visar oss runt i Musicalen där
Bring Down the Beat har skapat sitt hiphop-kollektiv.
Jag blir guidad runt de olika rummen och presenterad
för ungdomar och mentorer som alla hälsar glatt och nyfi -
ket. Rytmer sitter i väggarna och ord sjunger i luften.
BRING DOWN THE BEAT STARTADES av Studiefrämjandet för
två år sedan. Tanken var att skapa en mötesplats dit unga
mellan 14 och 22 år kunde komma med sina texter, beats el-
Ergo #3 / 2010
Patrik “Patwa” Baghdaserians (mentor) och Muhammed “Flex” Faal. Foto: Marcus Nyberg
Gungigt i Gottsunda
På Musicalen samlas ungdomar för att göra
beats och skriva texter. Hit kommer oerfarna
såväl som proffs och alla vill de göra samma
sak; skapa hiphop. Tillsammas är de Bring
Down the Beat och Ergo har besökt dem i
Gottsunda.
ler bara sin nyfi kenhet och få hjälp att utvecklas. Skapa den
offentliga plats för hip-hop som tidigare saknats.
Tisdagar är det öppet hus. Då kan den komma som nyss
skrivit sin första textrad och lära av den som hunnit bli något
av ett proffs. På torsdagar samlas de lite mer erfarna.
På plats fi nns mentorer i form av äldre hiphopare som leder
och guidar ungdomarna mot deras musikaliska mål.
Framför allt handlar det om att jobba tillsammans.
– Någon kommer med en text, en annan kommer med
beats, en tredje kanske är grym på att rappa. Här får man
lära sig att jobba ihop, säger Affe Ashkar.
– Det är lite som att spela fotboll. Man kan vara en grym
lirare men det spelar ingen roll om man inte spelar med
andra. Alla behöver ett team, fortsätter en av de äldre
deltagarna, Muhammed ”Flex” Faal.
VI SITTER I MUSICALENS ”myshörna” och de unga raplöftena
pratar nästan i munnen på varandra. Flex har ena
foten i Sverige och den andra i Gambia. Hans musik är
inspirerad av kontrasterna mellan de två länderna.
– I Gambia fi nns glädjen och fattigdomen. Här har folk
det är bra men stämningen är annorlunda, säger han.
Nu är Flex 22 år. När han fyller 23 är han för gammal för
att vara med i Bring Down the Beat. Men han funderar på
att kanske bli mentor och hjälpa de yngre. Hur som helst
klarar han sig bra själv nu. Karriären har tagit fart och i
vår släpper han sitt debutalbum.
En av de yngsta i gänget är Okay ”Big O” Karan. Han har varit
med sen allra första dagen. Då hade han inte ens fyllt tretton
år men hängde på låset för att få göra det han verkligen
ville; börja rappa. De två senaste åren har betytt mycket.
– Det har gett mig massor. Kompisar och musik. Speciellt
gillar jag att uppträda, säger Big O.
Och uppträdanden har det blivit. De tog emot publikens
jubel på Rockout-festvalen, på Kulturnatten och i februari
fi rade de sitt tvåårsjubileum med en fullsatt Ettan på
Stadsteatern. I vår är det dags att släppa en samlingsplatta
med ett urval av det bästa från Bring Down the Beat.
På golvet i replokalen sitter en Gottsunda-dekal. Beatsen
strömmar ur högtalarna. Flex drar upp huvan över
huvudet och Big O lyfter micken. Jag får en alldeles exklusiv
föreställning och diggar imponerat med.
– Du borde börja rappa, skrattar Affe Ashkar åt mig och
jag tar mig en allvarlig funderare på att lägga av med popen
och börja hänga med kidsen i Gottunda istället.