Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
20 / RECENSIONER<br />
Betygen sätts i skala 0–5<br />
MUSIK<br />
Uppsalatrion “Last New Year” gör lågmäld och försiktig musik. Foto: Philip Ryde<br />
Som katten kring het gröt<br />
Last New Year<br />
Wood & Stone<br />
(Egen utgivning)<br />
Uppsalabandet Last New Year har ett lugn i sitt uttryck<br />
som är väldigt påtagligt. De tre medlemmarna går en<br />
redan upptrampad stig av singer/songwriters där kvalitetskriteriet<br />
framför allt utgörs av en hög grad av introspektion.<br />
Det är ett lågmält, försiktigt tassande runt<br />
en musiktradition som redan i sig själv är försiktig. Det<br />
är ödsligt, kargt och färgat av den ensamma fl anörens<br />
grubblerier; minnesbilder framkallade av fl yende fåglar<br />
eller en plötslig vindpust, en känsla av otillräcklighet<br />
inför en värld där man inte riktigt hör hemma. Alltid<br />
grundat i det förfl utnas ständiga inkräktande på nuet.<br />
Det fi nns ett berömvärt tålamod i musiken där den större<br />
strukturen och den enskilda låten får veckla ut sig i sin<br />
egen takt. Allra bäst fungerar det i”A Flock of Birds” och<br />
”Black Crow Cried” där den första tar fl ykt i slutet efter<br />
en långsam metodisk uppbyggnad och den andra har en<br />
suggestiv stämning rakt igenom. Jag vet inte om det är en<br />
slump att de två bästa spåren anknyter till fåglar och om<br />
detta på något sätt hänger samman med de stora stråk<br />
av kajor som tvivelsutan måste fi nnas med i medlemmarnas<br />
gemensamma referensram från hemstaden Uppsala.<br />
Sannolikt kommer skivan att växa till sig med fl er genomlyssningar<br />
men det fi nns en svaghet i att några av de nio spåren<br />
nästan obemärkt glider ihop med varandra och att det<br />
eventuellt skulle vara en poäng att lyfta fram de små egenheterna<br />
(läs: orgeln) mer. Till viss del hör det förstås till genrens<br />
förutsättningar att det krävs ett visst tålamod och möjligen<br />
en viss sinnesstämning även från lyssnaren, men jag kan<br />
inte undgå att känna att det kunde ha varit ännu bättre då<br />
det så uppenbart fi nns potential.<br />
DANIEL FREDRIKSSON<br />
Festivalrock med obskyra förtecken<br />
Archie Bronson Outfi t<br />
Coconut<br />
(Domino/Playground Music)<br />
Det engelska bandet Archie Bronson Outfit är allt<br />
annat än gråa i sin framtoning, hela konceptet lyser<br />
färgglatt och pastellen är bara förnamnet. Med nya<br />
plattan ”Coconut” delar de med sig till resten av världen<br />
en mångfacetterad musikalisk uppvisning, som<br />
kan beskrivas som allt annat än tvådimensionell.<br />
Det snurrar fort i Archie Bronson Outfits skruvade<br />
värld. Med Coconut levererar de en varierad bredd av<br />
pop- och rockmelodier med en skön och funkigt fläskig<br />
psykedelisk botten. Extra allt måste vara bandets<br />
ledord på fjärde skivan. Varför låta på ett sätt när<br />
man kan göra det på minst fem olika sätt, samtidigt?<br />
Ofta låter det mastodontiskt och mycket. Än är det<br />
obskyra discotakter, vit funk och andra gånger bjuds<br />
det på brusig, vinstinn festivalrock och mycket därtill,<br />
vilket då och då utmynnar i ett halvgrumligt<br />
ljudlandskap. Det blir närapå skramligt men utan<br />
att det stör nämnvärt. Archie Bronson Outfit har<br />
inte direkt legat på latsidan med Coconut, det vore<br />
helt fel att säga. Coconut är minst sagt en ordentlig<br />
vitamininjektion som bjuder på lyssnarupplevelser<br />
utöver det ordinära. Har du inte vaknat till<br />
än år 2010 så har kanske tankarna klarnat i alla fall<br />
lite, efter en omgång med Archie Bronson Outfits<br />
perspektiv. Detta får i alla fall mig att spetsa öronen<br />
en extra gång. Musik som det långa titelspåret You<br />
Have A right To A Mountain Life / One Up On Yourself<br />
och ösiga Magnetic Warrior, följt av poppiga Shark’s<br />
Tooth och hittiga Hoola är värt att titta närmare på.<br />
ELLEN PERSSON<br />
Vinnande koncept<br />
Sophie Zelmani<br />
I’m the rain<br />
(Sony Music)<br />
Väldigt välbekant<br />
Koop<br />
Coup de Grâce<br />
(Diesel music/Playground)<br />
Svängig jazz à la 70-tal<br />
3rd World Electric<br />
“Kilimanjaro Secret Brew”<br />
(Reingold Records)<br />
<strong>Ergo</strong> #3 / 2010<br />
Det fi nns artister som har gjort en grej av att inte leva upp<br />
till lyssnarnas förväntningar. Nick Cave har till exempel<br />
drivit den linjen så långt att man numera skulle bli besviken<br />
om ett nytt album lät likadant som det förra.<br />
Sophie Zelmani är Nick Caves raka motsats i det avseendet.<br />
Det fi nns ingen artist som går att lita på lika säkert<br />
som Sophie Zelmani. Skillnaden mellan hennes skivor<br />
ligger på nyansnivå och har gjort det så länge att det nästan<br />
börjar bli provocerande. På ”I’m the rain” visksjunger<br />
hon sig igenom ännu ett album till sparsam instrumentering<br />
och lyckas på något märkligt sätt fortfarande<br />
undvika att det 16-åriga projektet blir tjatigt.<br />
En del handlar förstås om producenten Lars Halapi<br />
som hon arbetat med från starten och vars produktionsdetaljer<br />
är helt perfekta i sitt sammanhang. Det kan vara<br />
ett stilla gitarrplink eller en stavelse som dröjer. Allt arbetar<br />
mot samma håll och gör sitt för variationen och<br />
likriktningen. Men också att Sophie Zelmani varje gång<br />
pressar sig till det yttersta inom sina egna snäva ramar<br />
och lyckas vända och vrida beståndsdelarna till något<br />
nytt även den här gången fast det egentligen inte längre<br />
borde vara möjligt.<br />
ANDREAS JAKOBSSON<br />
För ett år sedan hyrde vi en Mercedes i San Francisco<br />
och åkte söderut på Highway 1. Efter en halvtimmes utfartstrassel<br />
sprack bilköerna upp. Pacifi c Coast Highway<br />
slingrade sig på och runt branta kustklippor. Efter ett<br />
par timmars färd gjorde vi ett stopp i Santa Cruz. På ett<br />
kafé spelades en välbekant jazzlåt i högtalarna. Låten<br />
hann nästan ta slut innan det slog mig att det var Koops<br />
”Come to me”.<br />
Något med det tidigare Uppsalabandets alster gör att<br />
det låter modernt och klassiskt på samma gång. Redan<br />
första gången man hör en låt är det som att man redan<br />
känner igen den och sedan kanoniseras den i hjärnan<br />
och utan att man själv märker något placerar den sig<br />
mellan Miles Davis ”Kind of blue” och Benny Goodmans<br />
”The birth of swing”. På ”Coup de Grâce” samlar duon<br />
det bästa från sina tre tidigare utgivna album, komplett<br />
med gästsångare som Ane Brun, Yukimi Nagano och Earl<br />
Zinger.<br />
Oscar Simonsson och Magnus Zingmark kallar själva<br />
musiken för ”romantisk swingtronica”. Både de elektroniska<br />
inslagen och faktumet att låtarna består av samplingar<br />
glömmer man dock lätt och gärna bort. Det vore<br />
enklare om Koops musik var lika gammal, klassisk och<br />
lättkategoriserad som den ger ett värdigt sken av.<br />
ANDREAS JAKOBSSON<br />
Frikostigt utspridda över The Flower Kings 2002-epos<br />
“Unfold the Future” fanns de där, jazzbitarna, och bland
Change language