Forskning om diskriminering av muslimer i Sverige

har islam och muslimer förenklats och homogeniserats. Trots bredden i termer av politiska, teologiska och
nationella inriktningar av islam noterar Cato att debatten inte ens tagit hänsyn till heterogenitet i termer av att
det inom i islam finns flera större grenar, eller islamer, såsom sunni och shia. Cato hävdar att staten och de
politiska partierna har använt olika strategier för att försöka föra ut en bild av islam som en religion
sammankopplad med moderata värderingar, sekularisering och liberalism. 66
Under de senare åren har det också blivit allt vanligare att generaliseringar av islam och muslimer lett till att
muslimer ställts inför krav om kollektiva ställningstaganden. Ett exempel är att imamer förväntas ta avstånd
från företeelser som kvinnoförtryck eller terrordåd, vilket bygger på en generalisering utifrån antagandet att
det råder en koppling mellan våld och islam. 67 Den här bilden av ett homogent islam bekräftas av forskare som
Gardell 68 samt Larsson och Olsson. 69
Utvecklingen från år 1975 till idag innebär att Cato har identifierat en förskjutning från islam och muslimers roll
som relevanta i den svenska politiska debatten när det gäller praktiska detaljer, till diskussioner som snarare
rör muslimer som homogen grupp och gruppens möjlighet att passa in i det svenska samhället. Cato har
uttryckt det som att islam och muslimer under årens lopp alltmer beskrivits som annorlunda – som ”den andre”
– det som förväntas anses som svenskt. Gardell har bekräftat bilden av islam i det offentliga samtalet och
menar att det genomsyras av diskussioner om islam som en enhet, kopplad till företeelser som anses oförenliga
med demokrati och västerländska värderingar. Diskussionen begränsas till att röra förbud mot exempelvis
minareter, slöjor, koranskolor, moskéer och muslimsk invandring: 70
”Att diskutera islamofobi som ett problem när det offentliga samtalet är som bäst
upptaget att varna för islam och muslimer är kanske inte helt vindkänsligt. Det är lite
som att gå emot antisemitismen på 1920-talet eller att som vit ta strid med den
rasistiska maktordningen i Förenta staterna på 1950-talet, då man riskerade att bli
brännmärkt som ”judelakej” respektive nigger lover. Idag kallas det
”islamkramare”.” (Gardell 2010b, s. 10-11)
Även Gardell anser att islamofobin och bilden av islam har förändrats över tid. Han hävdar att det går en våg av
antimuslimska budskap över Europa som smittar av sig på etablerade politiska partier. Liberala och
konservativa partier kräver medborgartester, åsiktsregistrering, kartläggning och övervakning av muslimska
medborgare. Trots att islamofobin funnits även tidigare - i medeltida, tidigmoderna och koloniala skeden - har
Gardell konstaterat områden där islamofobin blivit meningsbärande för en ”rasism utan raser, där
föreställningar kring religion och sekularisering med särskild koppling till folkhemmets nedmontering,
nationens omförhandling och konstruktionen av Europa som en ny politisk gemenskap. 71
När det gäller sekularisering diskuterar Gardell uppfattningar om muslimer som mer religiösa än kristna. Trots
att Larsson och Sander hävdat att antalet religiöst utövande muslimer gör att muslimer idag tycks vara mer
sekulariserade än andra, hävdar Gardell att det finns en bild av muslimer som religiösa och styrda av religiöst
betingade och enhetliga normer. 72 Vad Gardell avser när han använder begreppet ”rasism utan raser” är den
fokusförskjutning som skett från fokus på biologisk rasism till en rasism som operationaliserar bilder av kultur
och religion. Genom väl avgränsade uppfattningar om religioner och kulturer förväntas det vara enkelt att
förutspå vad olika religioner och dess bärare står för. Förenklingarna har gett upphov till begrepp som
66
Cato 2012
67
Borell 2012
68
Gardell 2010b s 9
69
Larsson och Olsson 2011 s 16
70
Gardell 2010b
71
Gardell 2010b s. 77
72
Gardell 2010b s. 89
21