2010 Vol. 16 Nr 3 - SFAI

1946Svensk intensivvårdshistoria –ett perspektiv, del 3 –En ny vetenskapsgrenHoni soit qui mal y pense.(Henrik III av England,1348)Jan Eklund, jan.eklund@telia.comFörst en programförklaring: Som specialitetsnamnskulle jag helst vilja användanågot av begreppen ”intensivmedicin”alternativt ”intensivbehandling”, vilkajag anser täcker vår verksamhet bättre.Termen intensivbehandling föreslogsdessutom faktiskt av den första svenskautredningen om vårdformen (1965). Vårdär viktigt, men utan ständigt pågåendediagnostik och finjustering av behandlingenkan den vara gagnlös. Den svenskatermen intensivvård är dock så cementerad,att den knappast kan undvikas, ochingår ju i specialitetens namn, varförjag motvilligt fortsätter att använda den.Jag anser dock, att användningen avbegreppet intensivvård tyvärr har gettsvensk allmänhet, politiker, administratöreroch kolleger felaktiga signaler, genomatt utrednings- och behandlingsdelarnaförringats. Detta har minskat fokuseringenpå behovet av personal med särskildutbildning och kompetens, adekvatutrustning och en fullgod kringservice.Dessutom krävs en förklaring tillanvändandet av strumpebandsordensmotto ”Skam den, som tänker illadärom”. En del av innehållet i dettaavsnitt kan komma att väcka undran ochkanske t o m förskräckelse hos nutidakolleger, var det verkligen så här?? Jagvill då bara säga, att jag återger minaegna minnen och erfarenheter av, hur detvar under ”pionjärtiden”, vilka känslordetta än må väcka hos mig och andra. Jagvill dock från början understryka, att vårabehandlingsresultat faktiskt var bra.Ursprungligt kunskapslägeFrån start ansåg specialitetens företrädare,att intensivvårdens vetenskapligagrund var – antar jag – identisk medanestesiologins. Fri luftväg, konstgjordandning, adekvat chockterapi och parenteralnutrition skulle lösa de flesta problem.Till detta kom den viktiga omvårdnadskunskap,som Eric Nilsson bidragitmed.Eric Nilsson.Härtill lades kunskap, som de patientansvarigaläkarna bidrog med. Derasinsats var ju av avgörande betydelsevid behandlingen av den underliggandesjukdomen, men de kunde oftast liksomintensivvårdsläkaren inte tillräckligt föratt kunna återställa de vitalfunktionsrubbningar,som vi då visste så lite om.Snabbt fick vi klart för oss, att ettständigt växande medicinskt område skapades,där kunskapsluckorna bara växte –hos såväl de remitterade kollegerna somhos oss själva. Detta gällde allt, som uppträddeunder behandlingens gång, frånventilations- och hjärtfunktionssvikt tillchockbehandling, njurfunktions-, leverochCNS-påverkan. Det blev därförmycket viktigt att till avdelningen knytaolika specialister för att höja behandlingsnivåninom de områden, där varkenvi eller de primärt behandlingsansvarigakollegerna hade tillräcklig kunskap. Ettannat mycket viktigt område var preventionoch behandling av infektioner.Främst var det kardiologer, njurmedicinare,neurologer och infektionsläkare,som rådfrågades och oftast var tillstor hjälp. Det var bara så, att multipelorgansvikt ännu var ett okänt område,där dåtida behandlingsmetoder var fögaanvändbara.KunskapskällorTill mycket stor del grundades vårbehandling på empiri, något som mednutida (evidensfokuserande) ögon kanses som ett famlande i ett mörkt okäntlandskap, men de facto hade vi öppnatdörren till en ny vetenskapsgren. Depatienter, som vi behandlade, hade jutidigare oftast dött antingen snabbt ellerunder enbart palliativ vård. Gradvis insågvi, att de kunskaper, som vi saknade ivanliga kliniska läroböcker, visserligenkunde återfinnas i stora standardverki fysiologi, kemi, medicin och kirurgi,men många gånger kunde vi bara hittadem i nyutkomna tidskriftsartiklar ellervid sparsamt förekommande kongresser.Den första intensivvårdsboken (nästani världen) kom på svenska först 1968 –vilket faktiskt var extremt tidigt.Viktiga kunskapskällor för mig varbl.a. ”The Lung” av J. H. Comroe jr. m.fl,158 SFAI-Tidningen Nr 3 2010SOCIETAS SVECICAANAESTHESIOLOGIAE CVRAEQVE INTENSIVAE