2010 Vol. 16 Nr 3 - SFAI

1946Sjukvård i litteraturen –Frans G Bengtsson omKarl XII, del 2av Bror GårdelöfKarl XII bröt mot sin samtids förväntningarpå flera sätt. Trots status somenväldig kung av Guds Nåde – eller kanskejust därför? – ogillade han prål, tiraderoch tomma ceremonier. Högst sannoliktpåverkad av sin far Karl XI föredroghan i stället rak kommunikation ochenkla seder – det senare så till den grad,att han var känd för att vid samtal utomhusta av sig hatten och hålla den underarmen, trots att samtalspartnern rimligendefinitionsmässigt var att betrakta somunderordnad. (En enda gång i sitt liv träffadeKarl en ståndsmässig jämlike personligen.Efter freden i Altranstädt gjordehan en oanmäld visit hos kusinen Augustden Starke. Denne var vid tillfället någotopasslig och mottog besöket helt perplex,iförd nattrock, innan han fick bättre ordningpå klädseln.)Karl XII besteg tronen 1697 – vid 15års ålder – och föga förvånande drackhan sig av och till berusad under tonåren.Vid sitt sista kända rus – möjligen1699 – råkade han fastna med sporren ibordduken och stjälpa ut innehållet i ettfat över sin farmors dräkt, vilket renderadehonom högst densammas skarpauppsträckning. (Hedvig Eleonora kan havarit den enda person i riket, som dåkunde leverera en sådan utan att reflekteraöver personliga konsekvenser.) Henneskritik mot dryckesvanor, ovårdad klädseloch fumliga fasoner upprepades dagendärpå, vilket fick honom att gå framtill skänken, fylla i ett stort glas vin ochdricka änkedrottningens skål med orden:”Då denna dryck kommit mig att brista iden vördnad jag är Eders Majestät skyldig,skall detta vara sista gången i mitt livjag dricker den.”Därefter blev han under det stora nordiskakriget känd i hela Europa för attendast dricka vatten – säkert högst märkvärdigtför tiden. Två undantag anges;dels i det brinnande huset under kalabalikeni Bender – där fanns inget vatten– och dels under färden hem från Turkiet1715, just för att en möjligen opålitligomgivning inte skulle förstå, vem hanvar.Ludvig XIV regerade Frankrike – därKarl XII 1700: Karl XII år 1700, målad av David vonKrafft. Notabla inslag i detta kungaporträtt är denenkla, osmyckade klädseln och avsaknaden av peruk– allt i skarp kontrast till barockens svulstiga ideal.Modet angav också betydligt mindre värjor än påbilden (enligt Frans G Bengtsson ”möjligen lämpligaatt skala äpplen med”), men för Karl blev värjan aldrigen prydnad, och en ytterligt talande formulering i ett avhans brev lyder: ”Värjan måste göra det bästa, ty denskämtar intet.”Notera också de tvärtåade stövlarna. Karolinernahade inte vänster-/högerskor/-stövlar, utan dessa kundebäras på den fot, som för tillfället behövde dem. Idénförenklade naturligtvis underhållet högst påtagligt.En kamrat i red:s tidigare krigsförband är medlem iden historiska uppvisningstruppen ”Smålands Karoliner”och har haft tillfälle att prova denna typ av skor. Med rätt strumpor och fotlappari är de enligt honom häpnadsväckande oproblematiska – vilket måste ha varit enförutsättning med tanke på det karolinska infanteriets sammanlagda marschsträckaunder det stora nordiska kriget 1700 – 1721.kan konstrasten, vad avser ceremoniel,ståt och officiella porträtt inte bli större!– och Johann Sebastian Bach hade såsmått börjat sin milt uttryckt produktivabana. En nära släkting till honom tjänadesom musiker i den karolinska armén ochfick fly för sitt liv efter Poltava menklarade sig. (Släkten Bach var stor, ochmånga – i flera generationer – var musiker,inte sällan kallade ”die Bächer”.)I detta högbarockens tidevarv var följaktligenKarls största avvikelse, att haninte bar peruk – en på den tiden fullständigtsjälvklar och framträdande komponenti varje besutten mans utstyrsel.182 SFAI-Tidningen Nr 3 2010SOCIETAS SVECICAANAESTHESIOLOGIAE CVRAEQVE INTENSIVAE