2010 Vol. 16 Nr 3 - SFAI

1946Dagkirurgi –Var gårgränsen?av Tomas Törnqvist, Motala. tomas.tornqvist@lio.seDenna artikel har även skickatstill redaktören för Svensk Kirurgi.På förekommen anledning väcktes litetankar hos mig om dagkirurgisk verksamhet,som jag tycker borde intresseravarje opererande läkare och anestesiolog.I dagkirurgins linda, för många decenniersedan, angavs vissa kriterier och riktlinjerför verksamheten. I princip skullepatienten vara ung och frisk, (ASA I – II,och helst 70 år eller yngre.)Sedan dess har den dagkirurgiskaverksamheten haft en närmast explosionsartadutveckling.Alltfler operationer och typer avingrepp utförs inom den dagkirurgiskaverksamheten, och vissa sjukhus ochenheter har övergått till att bli renodladedagsjukvårdsinrättningar.Till följd av de kraftiga reduktioner,som gjorts inom den slutna vården, harSverige idag hamnat bland de länder,som har lägst antal slutenvårdsplatseri Europa. Bakgrunden till detta var enpolitisk illusion om, att primärvårdenskulle utgöra sjukvårdsbasen och sjukhusenutgöra en stödfunktion, när patientenbehövde specialistvård eller tillfälligtvar i behov av slutenvårdsplats.Även avdelningar för kirurgi, gynekologioch intensivvård drogs med idenna process, med konsekvenser somkan avläsas varje dag i hela landet.Verkligheten har återigen visat sig varavår värsta fiende, och behovet av slutenvårdsplatserär både generellt och nationellt.Man får dock erkänna, att tvångsåtgärdernahar medfört effektivisering,utveckling och förbättring.Men, tillbaka till dagkirurgin och deninledande frågeställningen: ”Var gårgränsen?” Dvs var går den medicinskagränsen, och vems är ansvaret?En utökning av den dagkirurgiskaverksamheten har varit både möjlig ochnödvändig.Metoder och tekniker har utvecklatsliksom nya narkosmedel och andra läkemedel,som möjliggjort denna förändring– till en viss gräns skulle jag vilja påstå.På mitt sjukhus har det dagkirurgiskainslaget varit dominerande under mångaår. Idag bedrivs verksamheten av enprivat entreprenör och är enbart dagkirurgisk.Då inställer sig frågan om denmedicinska säkerheten, och vad som skainnefattas i den.Åtskilliga patienter tillhör idag ASAklassIII, är multisjuka, åldrade och harmånga gånger begränsade stödmöjligheterhemma.Utöver detta utförs kirurgiska ingreppmed risk för potentiellt livshotande komplikationer,som kan medföra, att patientenunder pågående operation eller kortdärefter måste transporteras i ambulanstill närmast större sjukhus för fortsatthandläggning inklusive Postop-/IVAvård.Är detta försvarbart? Är det rimligtatt utföra bukkirurgi på en enhet, sominte har öppet dygnet runt och inte harintensivvård eller möjligheter till reoperationefter kontorstid, exempelvis gallkirurgi,obesitaskirurgi, gynekologiskabukin grepp.Enligt min uppfattning måste striktapreoperativa riktlinjer utformas, så attriskpatienter tidigt fångas upp och eventuelltöverförs från planerat dagkirurgisktingrepp till ett mer konventionellt slutenvårdsdito.I detta är den preanestetiska bedömningencentral.De gånger, då dessa rutiner råkat fallera,och en för dagkirurgi olämplig patientanlänt till operationsavdelningen, skalldet vara en självklarhet, att anestesiologenhar vetorätt och kan stryka det planeradeingreppet.Är det acceptabelt att operera en ASAIII-patient i dagkirurgi?Man ska komma ihåg, att enbart BMIpå 30 och däröver klassas idag som ASAIII, och denna grupp är på stadig tillväxt.Så, var går gränsen, och vem drar dengränsen? Socialstyrelsen? Verksamhetschefen?Vad anser SFAI? Vad anser SvenskKirurgisk Förening?Vad anser Du?176 SFAI-Tidningen Nr 3 2010SOCIETAS SVECICAANAESTHESIOLOGIAE CVRAEQVE INTENSIVAE