Joss StoneEnglands enda soularvingeEngland har drömt. Länge.Joss Stone är svaret på deras fantasier, 18 år ochden enda arvtagerskan till Dusty Springfield.Nu släpper hon sin debutskiva – trots att hon intekan sjunga.Säger hon själv.Joss Stone är på toa.Hennes pressmanager har håret slickatöver hjässan i tunna silverstråk och säger:– Ni får vänta, hon fixar smink inför fotograferingen.Vi väntar.Sen vänder han sig mot reporterteametsom gjorde intervjun före oss och säger:– Jag vill titta på de där bilderna ni tog.Hon var inte sminkad och jag måste se bildernainnan ni går.Och då är Joss Stone inte ens en artistsom använder sitt utseende som försäljningsargument.Precis som med Eminems genombrottsalbumThe Slim Shady LP eller BubbaSparxxx debut Dark Days, Bright Nights,så är det på konvolutet till hennes debutplattaThe Soul Sessions omöjligt att avgöraJoss Stones utseende eller hudfärg. Ellerålder.Alla artiklar om Joss Stone börjar iställetmed samma sak – rösten: Janis Joplinvia Mavis Staples, Aretha Franklin, Mary JBlige och så vidare.Men hon är vit, blond, 18 år gammaloch härstammar från den delen av Englanddär man sorterar in Peckinpahs StrawDogs under ”Realitydrama”.– När folk frågar sig vad tonåringar vet omsoulmusik, så bör man snarare fråga sigom dom glömt helt hur det är att vara tonåring,säger Joss Stone. Det finns ju ingenannan del i ens liv då man är så känslig– eller känslosam, för den delen.Det här med britter och soulmusik haralltid varit en knepig affär. När soulmusikenpå sextiotalet hade sin boom i Detroitoch Memphis hade England Dusty Springfield,men inte så mycket mer – istället börjademan med det frimärkssamlande somkom att kallas northern soul, något sombygger lika mycket på kärlek som på oförfalskadavund.Likadant är det med den brittiska popmusiken– från Beatles första Motownstölder,via Paul Weller och Rod Stewarttill Paul Heaton; gräset har alltid varit grönarepå andra sidan Atlanten.– Det är det jag älskar med oss britter,kvittrar hon. Vi har ingen soulhistoria somsäger vad vi måste lyssna på; Motown,Stax, Miami – vi kan ta till oss allt!Vi sitter på ett konferenscenter medutsikt över Norra Djurgården. En gammallängdhoppsbacke pekar som en rostskadadarm ut över området nedanför.Bakom en bardisk belamradmed bullfat och kaffekoppar– sviterna efter en hel dagspromotionarbete – pumparen TV ut reprisen på MTVMusic Video Awards.– Åh, vad heter han, han där– han är så cool!, utbristerJoss Stone och viftar medhanden mot TV:n så att berlockernakring hennes handledklirrar mot varandra.Det är ett av de få ögonblickhennes verkliga ålder skinergenom den medietränadefasaden – samma sköld somalla 18-åringar med en miljonsäljandedebut lär sigsätta upp.Debuten ifråga var somklippt och skuren för Uncutredaktionensvåtaste drömmar:Steve Greenberg – somsatte samman Stax-boxenom nio skivor – satt i producentstolenoch plockadelikt en Miamisoulens RyCooder samman sitt alldeleseget Buena Vista Social Club:Little Beaver och TimmyThomas kompade, BettyWright instruerade. AngieStone gästade, liksom ?uestlove,?uestloves frisyr ochhela The Roots.– Jag förstår vad du menar,men The Soul Sessions var enskiva för alla, även om densärskilt gick hem hos kritikerna.Däremot kan mansäga att Mind, Body & Soulhar fler kopplingar till nutidasoulartister.Och jodå, det låter definitivtmer Erykah Badu ochMary J Blige än Carla Thomaseller Martha Reeves om man säger så– även om självaste Lamont Dozier varitmed och pennfäktats lite på låten Spoiled.– Lamont och hans son, Beau, hade redanidén och ackorden klara, men dom sa, ”vikan ändra det om du vill” och då sa jag,”Fasen heller att jag ändrar något somLamont Dozier skrivit!”. Så vi satte inspelningenpå en dag, där och då i deras hemmastudio.Även om plattan är mer nutida så ärhennes röst fortfarande planterad medrötterna i den gamla skolan, befriad frånde wailexcesser man förknippar med Beyoncé,Aguilera och Whitney Houston.Den ende som inte är särskilt imponeradav den omsusade pipan är, givetvis,Joss Stone själv.– Jag är ingen särskilt duktig sångerska,jag kan inga egentliga tekniker, jag kan intenå dom riktigt höga tonerna. Jag är ingenvidare sångerska – jag gör det jag gör merför andras skull än min egen.Det låter farligt.– Tja, det har du rätt i, men vad jag menarär att jag inte gillar att gräva ner mig i minaegna grejor. Men jag gillar att folk tyckerom min musik, det är därför jag gör detjag gör.Två miljoner sålda ex gör nog hellerinte särskilt ont.Kristofer AhlströmMattias Elgemark18 Groove 7 • 2004
www.<strong>groove</strong>.se 19