groove 7 s01 (rgb)

Stephen SimmondsUng soulveteranMan behöver inte åka överhalva världen och spela inmed höjdarproducenter föratt det ska bli bra. Det räckeratt ha goda vänner och brinnaför sin musik.Martin AdolfssonNi kanske minns den – duetten Tears NeverDry med Lisa Nilsson som var en riktig hit1997? Världen låg öppen för Stephen Simmondsoch skivbolagen drägglade. Menså slog den stora olyckan till och Stephenspappa gick bort. Det var svårt att kommatillbaka till musiken, men efter fem årsläpptes ändå andraskivan For Father meden mängd duetter och samarbeten medstora amerikanska producenter.Men en olycka kommer sällan ensam.Skivan sålde så där och relationen till skivbolagetsurnade.– Det var helt enkelt otroligt negativavibbar förra gången. Bolaget var en totalkatastrof och pappa hade gått bort. Detvar väldigt jobbigt, säger en idag betydligtmer harmonisk Stephen Simmonds.Sinnesfriden hörs tydligt på nya skivanThis Must be Ground, som är betydligtenklare och varmare än sina föregångare.Fast som vanligt rör sig Stephen Simmondsän i Marvin Gaye-land, än dansarhan försiktigt in på en klubb, än är detpop, än r’n’b.– Någon amerikansk kritiker har kallatdet jag gör för alternative soul. Det kanskedet är, skrattar den unge stockholmaren.Alla band till skivbolag är klippta ochStephen Simmonds håller själv i alla trådarnär han släpper This Must be Groundpå egna For Father Records. Pengar hardet inte funnits så gott om och resor tillUSA för att leta producenter har han fåttklara sig utan. Istället är skivan inspeladpå elva dagar i Kosmos Studio på Södermalmi Stockholm och är ett projekt därden som haft lust har fått hjälpa till.Kompisen Alex Papaconstantinou harfunnits vid Stephens sida genom hela projektet,barndomsvännen – tillika J.Lo- ochWestlifeproducenten – Arnthor Birgissonhar bidragit med två låtar och EskobarproducentenPontus Frisk med en.– Jag har jobbat mycket med mina vänner.Det gör att allt genomsyras av värme. Allasom ställt upp har ställt upp på mig. Vi harinte haft några pengar ens till stråksektioneroch sådant, säger Stephen Simmonds.Istället har resultatet blivit både hansgladaste och mest harmoniska platta hittills,men också hans mest politiska. Textraden”Jesus never killed anyone” i Killingand Religion är till exempel ett ganskatydligt ställningstagande.– Jag har alltid känt att jag vill ha meddom sakerna. Jag vill ju göra någontingmed musiken, men hittills har det mesthandlat om singlar med temat ”Heartbreak– tjejen har lämnat mig”. Jag vill välinte bli riktigt politisk heller, i och för sig,men jag har åsikter som jag vill föra fram.Nya singeln Mother Mary symboliserarden här förändringen. Det är en politisklåt.Och sakta men säkert ska nu StephenSimmonds föra ut sin musik och sina åsikter.Med egna krafter och distributionshjälp.Först Norden – och sedan kanskevärlden.– Jag har en liten fan base i London ochNew York. Det är kul. Det märks när jagsäljer skivor via min hemsida. Vem vet, jagkanske sätter mig och kuskar runt i Englandi morsans gamla kombi med bagagetfullt med skivor och åker runt till butikeroch säljer?Kalle MalmstedtLivet i rännstenenVad är det som är så intressant med att sevåra idoler lida? Och varför vill de visa detför oss? Just nu i USA så är dokumentärerstörre än någonsin, och det är väl ingen överraskningatt snåljåpen och medieälsklingenLars Ulrich från Metallica valde att tvätta sinsmutsiga byk offentligt.I Some Kind of Monster snålas det intemed Spinal Tap-moment eller bortskämdasmå rockstjärnor på sina rancher. Men filmensom verkligen är intressant och som visarrockbranschen som den ser ut nere frånrännstenen och på små illaluktande klubbarär Dig!. Den är filmad under åtta år ochföljer Brian Jonestown Massacre och TheDandy Warhols från ingenstans till någonslags nästan-kändisnivå. Det är brutalt ochärligt, tragiskt, smutsigt och vansinnigt.Det är ganska uppenbart tidigt i filmen attmannen som är Brian Jonestown Massacre,Anton Newcombe, har mentala problem ochär extremt ostabil, och inte blir det bättrenär han upptäcker heroin. Men anledningentill att se den här filmen är inte för att se dettotala sammanbrottet av en otroligt talangfullmänniska utan för att det i motsats tillMetallicas $40 000 terapisession visar ettrockband på botten och deras kamp att ta sigdärifrån.De ligger inte vid pooler utanför sina120-rums slott och flyger privatjet. De sitteristället åtta personer ihopklämda i en vanfyra månader om året, utan chans till duscheller klädtvätt, och spelar på små sketnabarer inför 35 betalande. Och medan BrianJonestown vägrar att sälja sig så är det precisvad The Dandys gör så fort de kan, och deraskamp mot skivbolagsjätten är precis likaintressant. Att vara signad på ett stort bolagbetyder inte direkt genombrott.Men tillbaka till frågan – varför vill devisa oss detta? Hur kan Lars Ulrich vilja atthans fans ska se honom sitta och drickachampagne medan han säljer konst för fleramiljoner, eller hur medlemmarna i Metallicaegentligen inte verkar tycka om varandra.Och sen har vi Anton i Dig! – hur kan hanlåta ett filmcrew vara närvarande när hansparkar en kille i publiken i huvudet, eller närhan hög på heroin skriker åt sin fru – eller TheDandys, hur kan de visa oss när de sitter framåtlutadeöver en spegel sniffandes kokain?Är folk så desperata efter uppmärksamhetatt de inte bry sig om vad som visas så längede i alla fall visas? Och vi fans, varför vill vise det här? Tycker jag bättre eller sämre omBrian Jonestown nu? Eller Dandys, vad tyckerjag egentligen om dem, verkade inte sångarenvara en riktig skitstövel?Och framförallt – varför gillar jag, trotsmitt gnäll, filmerna så mycket?MathiasSkeppstedtmas@groove.se6 Groove 7 • 2004