groove 7 s01 (rgb)

Kanske är det därför uttrycket känns, i bristpå bättre ord, lånat.Jag tror säkert att band som The Concretes(som ju har väldigt kraftiga kopplingar till BQ)och Laakso har ett engagemang för det härprojektet och bandet de hyllar, men för varje spårsom tickar förbi på LCD:n på min Sony D-EJ761så känner jag att det kanske krävs en Alkbergskövertygelse för att göra raderna rättvisa. Någonatt spruta tändvätska över glöden.Kanske är det därför A West Side Fabricationvalt att inte göra som den här månadens storahyllningsskiva: Daniel Johnston-tributen The LateGreat Daniel Johnston, där man gav ut den somen dubbelmacka – en skiva med originalen, enmed tolkningarna.För med något enstaka undantag (KåreVernby fuckar skönt med If You Have a Heart)så känns den här coverhistorien inte som någotsom helt klarar av att betala tillbaka räntan pådet popkulturella lånet. Å andra sidan finns detväl heller ingen anledning att larma fogden.Kristofer AhlströmDIVERSE ARTISTER”The Ultimate Fuzzcollection”Fuzzorama RecordsÖrebrobaserade bolaget Fuzzorama Records 16spår starka samling rymmer både högt och lågt.Från svenska akter som Dozer och Astroqueentill genre-farbröder med större erfarenhet – LosNatas och Brant Bjork (med förflutet i Kyussoch Fu Manchu) exempelvis. Och det är ett frisktförsök, som resultatmässigt bär lika mycketfrisk frukt.Fuzz- och stonerrock kan emellanåt bli förknarkig och nerrökt i dojorna, men avvägningenpå The Ultimate Fuzzcollection är riktigt bra.Lagom många fötter på pedalerna, och låtar,framför flum har prioriterats. Ett kul initiativsom sagt, med bra låtar och hög lägstnivå somresultat – med stompiga Black Black Musicmed Greenleaf och Truckfighters mullrandeAnalougus som främsta höjdpunkter.Niklas SimonssonEL MUSICO”Everyday Daydreams”All Tomorrow/BorderMånga viljor kan vara både bra och dåligt – trotsatt det är en segdragen klyscha kan ”ju fler kockardesto sämre soppa” stämma bra ibland. Delvisdärför är modet beundransvärt hos El Musico,en åtta personer stark orkester, som dessutominförlivar instrument som dragspel… och såg.Popmusik i sådan tappning riskerar att springaiväg till varité-mässiga storlekar. Men resultatetpå Everyday Daydreams är lyckat.Tom Waits ska tydligen vara grunden tillmedlemmarnas musikaliska bana.Vilket skymtarförbi ibland – annars osar inledande The RiverThat Runs Astray ganska mycket Bright Eyes.Strimmor av desperation i rösten, ackompanjeratav sågen. Men de verkar inte be om ursäkt försig och sin musik, vilket ger en charmig touchtill hela plattan. Plus att den är svår att placera,vilket i detta fall ger en skön krydda. Ovanligtkan vara nog så efterlängtat ibland…Niklas SimonssonEL RAY”Tick…Tick…Tick…”Heptown RecordsDanmarks motsvarighet på The Ventures heterEl Ray. Med svajarmarna fastopererade i handflatornaoch reverbpedalerna på max skapardessa karlar på Tick…Tick…Tick… rå ochbångstyrig höghastighetssurf.Tänk en Dick Dalei karantän fullproppad med speed.El Ray vill inte låta sig hämmas av densnäva surfgenren. Med mantrat ”Hellre taganågot från en annan genre än att bevislöst följasurfmusikens stränga konventioner” så lever ElRay i tron att de är ett band som blandar friskt.Men om sanningen ska fram är det inte så mycketsom sticker ut från surfmallen. Om El Ray menaratt sticka ut genom att ha samplingar medjapanska röster eller kulsprutor och helikoptrar,så okej. Men om man ser till det musikaliska ärdetta för det mesta surf och inget annat. Och närEl Ray ibland gör utflykter till landskap där ThePixies och bob hund annars är landshövdingar iså är det dessa bands surfiga sidor man anammar.Men skit samma. För El Ray knockar en medsina vassa och taggiga melodier.I The Agent vs. the Next Mexican lånar ElRay ohämmat från slirig spaghettiwesternmusik.Och den rockiga Springtime med spöklika thereminerär en pärla. Ibland kan jag önska att ElRay tog ett stort steg åt sidan och blev merhänsynslösa mot genren som till exempel ManOr Astro Man? Ibland kan små tendenser anas,som i den sommarpoppiga The Manic Shoplifter.Ser redan fram mot nästa album.Johan JoelssonMARIANNE FAITHFULL”Before the Poison”PlaygroundDet finns något i Marianne Faithfull den äldresröst som tar tag i mig. Rösten har drag avkabaré, mörker, regn och en stor dos melankoli.Åtta av Before the Poisons tio låtar är skrivnaav PJ Harvey och Nick Cave, och resultatet blirförväntat bra. Eftersom dessa två låtskrivareligger på en liknande stämningsnivå som Faithfullblir det en naturlig sammansmältning ochut kommer stundtals rysligt bra musik.Speciellt Nick Caves låtar blir med Faithfullsröst något alldeles speciellt. PJ Harvey är enbetydligt svagare låtskrivare och det kommerfram extra tydlig när hon själv inte framför sinalåtar. Crazy Love skriven av Nick Cave med textav Faithfull har precis allt man kan önska.There is a Ghost av Cave är spöklikt bra medINTERPOL”Antics”CapitolDet kommer dagar då jag inte alls kan förståeller klara av ett band som Interpol.Tommaposörer, tänker jag och blir extra irriteradöver att deras musik plötsligt dyker upp på demest föraktfulla ställena (tråkiga sit-coms).För att sedan se att de ser så fåniga ut i sinasvarta kostymer, snedluggar och sammanbitnablickar. För att de därefter helt ogenerat stjälfrån Chameleons, Echo and the Bunnymen,Joy Division och till och med bitar av det tidigaengelska nittiotalet. Förbannade apor ochbarbarer utropar jag högt!Å andra sidan har jag andra dagar lyssnatväldigt mycket på deras två år gamla Turn Onthe Bright Lights. Av precis samma anledningsom jag ogillar dem. De fyller ett hål av poserandedeppnissar med förstås alldeles strålandebagage av lämpliga influenser. De är pompösa,stiliga och strålande i att göra enormaanthems att liksom försvinna i ett tillstånd avatt spela musik riktigt högt och sitta på balkongenoch småfrysa i höstrusket. Eller åkabil, tåg, buss eller till eller att sätta på på festenoch kanske göra allt på en gång sanslöstmycket.Precis som Turn On the Bright Lightsbörjar Antics fullkomligt förkrossande bra.”We ain’t going to the town/we’re going todet nakna pianot och en kärv Faithfull.Tyvärrkommer därefter Damon Albarn in som låtskrivareoch drämmer till med Last Song och alltstannar upp.Gör en hel platta ihop nu, Cave och Faithfull!Crazy Love är inte bara plattans höjdpunkt utanockså en magisk liten låt. Duggregn och dimmaöver en öde stad. Plocka fram den här plattanen sen natt och allt kommer till sin rätt. Jag lovar.Jonas ElgemarkGALAXIE 500”Uncollected”Ryko/ShowtimeDe riktigt inbitna Galaxie 500-fansen har förmodligenboxen som kom i slutet av nittiotaletredan. Där fanns alla låtar som nu finns med påUncollected. För er andra är det här ett nödvändigttillskott till skivsamlingen.Galaxie 500 släppte tre studioalbum innande splittrades 1991 och Uncollected är ett perfektkomplement och lika nödvändig som deandra tre. Den innehåller outtakes, några singellåtar,en livelåt och deras första demo. Det finnsmånga höjdpunkter men de tre demolåtarna från1987 har ett speciellt skimmer över sig. Mer rakaän vanligt och med en naiv sextiotalskänsla. Bandethar ett säreget sound med drag av tidiga NewOrder, neopsykedelia och new wave. Allt indränkti ett indieskimmer som oftast blir oemotståndligt.En låt som I Can’t Believe it’s Me är popmusikhelt unik för Galaxie 500.Tjusigt!Jonas ElgemarkGOOD CHARLOTTE”The Chronicles of Life and Death”SonyGREEN DAY”American Idiot”Reprise/WarnerDet har gått lite drygt tio år sedan Green Daysläppte sin genombrottsskiva Dookie.Trion frånKalifornien har sedan fortsatt släppa bra album,men det är snarare yngre efterapare som tagitöver poppunkmarknaden. Blink 182, Sum 41 ochthe city” sjunger Paul Banks på Next Exit inågon slags urbangotisk inramning. Pianon,orglar och gitarrer slingrar sig upp i himlenoch det är storslaget och vackert och inte allsmusik som jag berömmer mig för att tyckaom men gör det ändå. Sedan Evil som studsarpå i det enklaste av alla former på sammasjälvklara sätt som gjorde att jag kanske engång förälskade mig i ett sådant band somAdorable (vem vill komma ihåg dem idag?).Trappstegsdynamik, post-punk och en jätterefrängsom välter allt. Antics är förstås intenågon milstolpe i pophistorien eller ens i närhetenav en nerv som går bortom poserandet.Men vad gör det? Resten är som en stormatta av mullrande och välproducerat lightdeppsom ändå kommer smygande gång pågång med välbehag, och säkert kommer ävenAntics att växa sig stor på fester, i bilar ochpå balkonger. Detta är nog ändå en av demest självklara uppföljare jag hört på länge.Fredrik Erikssonsenast Good Charlotte. Miljonsäljande snubbarmed färgade frisyrer och stor tacksamhetsskuldtill Billie Joe Armstrong. Nu släpper både gamlingarnai Green Day och efterträdarna GoodCharlotte nya skivor. Och båda grupperna försökerförnya sig i en ganska begränsad genre.Good Charlotte tar på sin tredje skiva ett klivi en lugnare och mer emo-poppig riktning. Etttotalt misslyckat steg. Jag måste erkänna att jagtidigare tyckt att Good Charlotte var ett rätt braband. Harmlösa och tillrättalagda förstås, menmed klar känsla för gullig poppunk. På nya TheChronicles of Life and Death finns dock inga hitssom Lifestyles of the Rich and Famous ellerThe Anthem, bara meningslös amerikansk rock.Helt utan bett, kraft och minnesvärda melodier.På färska American Idiot ska Green Day havelat utforska rockoperans riskabla terräng. Enidé som låter betydligt mer drastisk än vad denär i verkligheten. Glöm symfoniorkestrar, episktgitarrgnidande och kastratsång. Green Daylåter nämligen som vanligt. Däremot hålls skivan,på sant rockoperamanér, ihop av texterna.Textersom behandlar alienation och apati. Förortensförlamande effekt och fosterlandets lögner.Här finns några riktigt bra låtar. Are We theWaiting med sina maffiga körer, singeln AmericanIdiot och den direkta Letterbomb. Men ocksånågra lite tråkiga. Förmodligen har den allvarligaambitionen att skildra samtiden smittat av sigpå låtarna. Konsekvent kanske, men i vissa fallkan jag önska att texterna klätts i en något gladareoch kvickare musikalisk punkkostym. Dessutomkänns skivan lite lång med sina 57 minuter.Men, på det stora hela är American Idiot enrätt schysst skiva, och i jämförelse med GoodCharlotte är Green Day förstås helt överlägsna.Gammal är äldst.Daniel AxelssonGOODWILL”Undrar vad dom hittar på härnäst”Speedchoice/Hot StuffMjuk och kramvänlig svensk stugpop är fortfarandeGoodwills nisch, och de känns rätt såensamma där. Efter förra årets EP Hör vad dusäger kommer nu första fullängdaren från kvintetten.Otvivelaktigt låter de glittrande små låtpärlornaäven denna gång otvungna och charmiga,men samma kapitulationseffekt inställer siginte som när jag först hörde magiska spår somHar du gjort vad du ska och Hör vad du säger.En del vemod blandat med lika del naivitet itextskrivandet tar dock bandet riktigt långt. Medöppna ögon lutar de sig tillbaka i singer/songwritersoffanoch producerar intressanta sakerpå inledande glad-att-slippa-trasslet-låten Nuslipper jag dig, instrumentalt spralliga Solvallacamping och Hugg av mina fingrar med sinframträdande refräng och sköna doa-kör. LångsammaTim, försvinn är också en favorit. Precissom Jag svor att aldrig bli som du med sitttrevliga blås. Men annars tenderar bandet vidflera tillfällen att bli ointressanta. Oinspirerade.Och det är jättesynd.Gary AnderssonTHE HACKER”Reves Mechaniques”Different/PlaygroundMmm. Electro. Under rådande electrotrend hardet släpps så mycket halvljumna, för att intesäga mediokra, plattor att hälften kunde varitnog.The Hacker, mest känd för sitt samarbetemed Miss Kittin, överraskar här med att släppaen helt briljant electroplatta. Han skäms inteför att visa upp sina Kraftwerk- och HumanLeague-influenser på tydligast möjliga sätt, ochdrar gärna fram gamla 303:an för lite acidrevival.Härliga The Brutalist, till exempel, låterwww.groove.se 25