Sjuka skönhetsideal - Ergo

Ergo #6 / 2009NYHETER / 17FORSKNING PÅGÅRVikingatidens aborterGenom kriminaliseringen av utsättningenav spädbarn i övergången mellan vikingatidoch medeltid i Skandinavien utmanadekyrkan hushållens självbestämmande. Detmenar arkeologen Lotta Mejsholm, somhoppas att hennes avhandling också skaväcka tankar kring vår tids syn på tidigbarndom, liv och död.Lotta Mejsholm har studerat hur konstruktionenav tidig barndom påverkades av kristnandeprocesseni övergången från vikingatidtill medeltid i Skandinavien. Ett exempelpå den förändring som skedde är hur praktikenatt ”sätta ut” barn kriminaliserades. Genom attstudera tidiga lagtexter och isländska sagor har honkunnat dra vissa slutsatser om hur barnutsättningensåg ut i praktiken och vilka normer den omgärdadesav. En viktig förutsättning för att kunna göra sig avmed ett barn var att det inte var upptaget i familjen.– Det fanns en hel räcka med olika ritualer sombarnet skulle gå igenom. Den första av dem var denförsta matningen. Hade man lagt barnet till bröstetvar det inte längre okej att sätta ut det.Skälet till barnutsättningen var ekonomiskt, trorhon, och företeelsen var sannolikt ganska spridd.– Troligen hade den stor betydelse för hushållensmöjlighet att själva kunna reglera sin storlek.Ett exempel som styrker den tesen är Alltingsöverenskommelsenpå Island, när landet officiellt antogkristendomen omkring år 1000. Islänningarna komdå fram till en kompromiss, där man gjorde tre störreundantag från det kristna normsystemet. Man varäven fortsättningsvis tillåten att äta hästkött, att”blota i lönn” – alltså offra till asagudarna hemma pågården så länge ingen såg – och att sätta ut spädbarn.Om barnet var sjukt eller missbildat ökade det sannolikhetenför utsättning. Även sedan bruket hadeförbjudits under tidig medeltid fick allvarligt missbildadebarn undantagsvis sättas ut. Men det skulleske under andra former än tidigare.– Kyrkan krävde att föräldrarna först döpte barnetoch att de stannade kvar på platsen och bad för barnetssjäl medan det låg och dog. Det var nog snarareen psykologisk strategi för att få folk att avstå frånbarnutsättning än en verklig kompromiss, och troligenmer effektivt än ett kategoriskt förbud.VIKINGASAMHÄLLET baserades på självständiga gårdarsom inte var beroende av någon övergripande struktur.Övertagandet av rätten att definiera livets börjanvar ett sätt för kyrkan att skaffa sig en överordnad roll iförhållande till hushållen, menar Lotta Mejsholm.– Det är egentligen där som konfliktpunkten finns.De frågor där det har funnits stridigheter handlarnästan alltid om hushållens självständighet kontrakyrkans bestämmanderätt.Begravningspraktikens dramatiska förändring underperioden gav kyrkan understöd.– I förkristen tid var chansen ganska liten att barnsom dog skulle begravas på gårdsgravfältet bredvidde övriga avlidna. På de tidigaste kyrkogårdarna liggerdäremot spädbarnsgravarna precis intill kyrkobyggnaden,på de platser som vi utifrån lagtexternavet var högst värderade. Det var en demonstrationav det människovärde man tillskrev de här små figurerna.Man jobbade med praktisk religionsundervisningdär man använde strukturer som människorkände igen för att demonstrera ett nytt tankesätt.Väldigt smart.EN UTGÅNGSPUNKT i avhandlingen är att samhälletskonstruktion av tidig barndom behöver lyftas frami ljuset. Barnutsättningen har tydliga paralleller tilldagens syn på aborter, menar Lotta Mejsholm.– Abort är fullt accepterat – så länge man håller sigpå rätt sida av gränsen. Ett liknande synsätt råddeunder vikingatiden. Att barnet inte var introduceratbetydde med dagens termer att det ännu fortfarandeett foster, ett liv i vardande. Så fort man började tillskrivabarnet individkaraktär var det förbjudet attavbryta livet – precis som idag.Lotta Mejsholm, själv sjuksköterska i grunden,kom att intressera sig för frågan när hon arbetade påen gynekologisk avdelning där man både gjorde senaaborter och tog emot missfall.– Med blotta ögat kunde man inte se någon skillnadpå kvarlevorna, men den ena kategorin skulle läggasi små kistor och skickas till kyrkogården medan denandra kategorin skulle skickas till förbränning i sjukhusetsugnar. Det var väldigt knepigt.I grunden är frågan densamma nu som då, menar hon:– Avbrytandet av liv, den juridiska definitionen avliv och hur man behandlar av kvarlevarna är tre parametrarsom i alla samhällen måste hänga ihop. Annarsklarar man inte av att hålla isär sina kategorier.GUSTEN HOLM/cred@ergo.us.uu.seLotta Mejsholm försvarar sin avhandling ”Gränsland:Konstruktion av tidig barndom och begravningsritual vidtiden för kristnandet i Skandinavien” vid Uppsala universitetden 25 april.Lotta Mejsholm avfärdar idén att det främst skulle ha varit flickor som sattes ut. – Det finns inget källstöd för dentesen. Dessutom vet vi att kvinnor och män hade väldigt komplementära roller under vikingatiden. Foto: Gusten HolmKRÖNIKAKRISTIN REHNQVISTKristin Rehnqvist läser journalistik på JMKoch sänder ”Kulturkoftan” på Studentradion.BiblioterapiVad gör vi när svärtan och svårheten draröver oss? När livet inte är så himla skitkulsom vi ville? Som deltidsdeppig litteraturvetarevill jag gärna tro att böcker ärsvaret. Jag får medhåll i så väl bokutgivarnaskatalog som i tidningen Vi läser – våren går ibiblioterapins tecken. Det finns bara ett problem,tyvärr tillhör jag den lärarkategori som är kritisk tillden klassiska självhjälpslitteraturen. För mig är böckersom Mia Törnbloms ”Självkänsla nu” själavårdensdammsugarföräljare. De säljer sin dikt om salighettill alla som vill ha. Själaro, 2 för priset av en, kom ochköp, enkelt, billigt. Nej, det går jag inte på.Fler än jag är skeptiska. Daniel Sjölin, programledareför SVT:s litteraturmagasin Babel, sa tidigare ivåras att ”Babel skulle bli ett jättedåligt program ominte redaktionen drevs av ångest, skuld och skam”.Jag förstår hans poäng, för oss som inte tror på lyckasom normaltillstånd eller drivkraft får den klassiskasjälvhjälpslitteraturen lätt motsatt verkan. Självär jag hellre lite olycklig då och då än identifierarmig med forcerat balanserade självhjälpsgurus. Fåfängthåller jag kvar vid min tveksamt klädsammavardagsmelankoli. Ändå tycker jag att debatten omsjälvhjälpslitteraturen är smalspårig. Varför kanvi inte också prata om böcker som, trots att de intesäljs som lyckolitteratur, har samma effekt?FÖR SJÄLVKLART HÄNDER DET att min småputtrigavardagsleda övergår till helvete. Vid dessa tillfällenhar jag inte råd med snobbism, nöden kräver litteratursom hjälper. Min lösning har blivit att läsadet mest becksvarta jag kan komma över. Iställetför självhjälpsböcker för framgång letar jag uppberättelser om människor som är ännu eländigareän jag. Jag har på detta sätt samlat på mig ett litetpersonligt bibliotek som jag kallar ”Depressionsporrför akademiker i kris”.I min personliga lästerapi ingår exempelvis GunnarLundkvists mörka fabeldjursserier om KlasKatt och Olle Ångest, figurerna som bor i Hell city,staden där alla är alienerade och de som inte troratt de är det lever i förnekelse. Svettig av att blimissförstådd, till och med av sig själv, faller KlasKatt då och då ned på knä i självömkan. I oförmågaatt formulera meningslösheten med ord mördarhan ett par TV-installatörer. Efteråt tycker han likasynd om sig själv. På mig har detta en healande effekt:livet är visserligen skit, men jag har åtminstoneinte dödat en kabelgubbe.MAN MÅSTE SJÄLVKLART SKILJA mellan seriefigursångestoch verklig kronisk depression. För klarsynom det senare läser jag Ann Heberleins fantastiskanyutkomna roman ”Jag vill inte dö, jag vill barainte leva”. Och jag tänker att jag åtminstone inte ärsjälvmordsbenägen, skuldsatt eller diagnostiseratmanodepressiv. Jag finner också tröst i att Heberlein,som har alla dessa problem, har mer urkraftoch intellekt än mensaklubben på konferensresa.Ibland skäms jag över min bruksmässiga syn på litteratur,att jag i de svåra stunderna inte njuter böckernasom konst, utan använder dem som medel förett mål. Hänsynslöst destillerar jag mitt livselixir direktur litteraturhjältarnas smärta. Men det får varaså, mina böcker får stå ut med att tjäna mig. De fårblänka svart och trösterikt i bokhyllan och tas framnär tillvaron är som värst och sämst. Samlat blir demin allra käraste biblioterapeut, en litterär badringatt guppa i när livslusten tappat simförmågan.