Sjuka skönhetsideal - Ergo

20 / KULTUR Ergo #6 / 2009AteistiskgudsfruktanMALIN NAUWERCKEDINBURGHWanker, Cunt, Fuck. Helvete, Fan, Djävlar.Om det är sant att svordomarspeglar ett samhälles rädslor, präglasStorbritannien av sexualskräckoch Sverige av helvetesfruktan. Jagvet dock inte hur mycket sanning det ligger i det påståendet,särskilt i ateistiska Sveriges fall (85 procent avbefolkningen tydligen) kan det tyckas paradoxalt medreligiösa svärord. (En vän till mig: ”Oh no, she said theopposite of heaven?!”)Läser fnissande en lista över översättningar av svenskasvordomar där ”wanker” översätts med ”moderat” – ja,det verkar kanske mer rimligt i en svensk kontext.Nämnda allmänt utbredda svenska ateism är någotsom jag ofta misstänker. Jag tycker att den är självrättfärdigtpådyvlande, förmäten och historielös. Inte sällanlite korkad också: ”jag tror inte på Gud, jag tror påmig själv.” Jaha, vad fan (notera: religiös fördom) betyderdet då?DET DÄR MED ATT TRO PÅ SIG SJÄLV så himla (!) mycket gårhand i hand med ett slags desperat individualism somjag börjar tro också är typisk skandinavisk. Individen skaklara av allt. Jag tror inte på Gud – jag tror på mig själv.Kanske finns det ändå någon form av rimlighet i detfaktum att våra svordomar kretsar kring religion, för någonstansär vi ju rädda för den. Vi är rädda för att den skabegränsa den där ’friheten’ och individualismen. Ochdärför går vi till attack mot religiösa irrläror med sammafrenesi som inkvisitorer. Nu senast en misstänksamhetmot katoliker – ja, katoliker vill att den där våldtagna brasilianskaåttaåringen som gjorde tvillingabort ska brinnai HELVETET. Och jag konstaterar: religionskritiken är likavulgosmetig som religion kan vara sentimental.Säkert har Sverige mycket att tacka ateismen för, säkert.Och i en internationell kontext är den fortfarande unikoch kanske revolutionerande. Men själv känner jag migdränerad, berövad på någonting viktigt, och detta tomrumtvingar mig att samla andra skatter när jag inte fårsamla andliga. Av alla gånger jag har blivit ifrågasatt i minsvenskhet, tog jag mest illa upp när min katolskt uppfostradeflatmate spände ögonen i mig och sa att Sverige är ettmaterialistiskt land. Tog illa upp för att det är sant. Är detinte platt-tv så är det Karin Westerkläder, och är det inteKarin Westerkläder så är det antika bokhyllor.ENLIGT SOCIOLOGEN MAX WEBER har vi protestantiskkristendom att tacka för kapitalism. Man får väl säga dåatt ateism är det nya protestantiska, och att skillnadeninte är särskilt stor. I ateistiska Sverige är individualismensträvan, materialismen målet. Gud har blivit Mammon,men skuldkänslorna och arbetsmoralen förblirdensamma. Religiös känslosamhet gick ju ändå litedåligt ihop med Sverige som koncept. Ateism, däremot,bildar tillsammans med individualism och materialismen hårt sammansvetsad treenighet som för tankarna tillgråa skärgårdsklippor, svarta acnekläder och vita ArneJacobssonmöbler. Och nåde den som svär i vår färglösa,stilrena kyrka.MALIN NAUWERCK läser andra året på masterprogrammet ilitteraturvetenskap (comparative literature) på University ofEdinburgh, Skottland.Karl (Larsson) är killen i randig tröja. Dom andra är (stående från vänster) Lisa Karlsten, Andreas Torsman, RebeckaBorgström (sittande från vänster) Sara Westgärds och Hanna Tjernqvist.Foto: Christine LenthamreSocionomstudenternasom blev ett popbandKarl och dom andra är sju studenter medmusikintresse. Ergo har pratat med gängetsom träffades på socionomprogrammet ochstartade ett band.En efter en droppar de in, som en stor familjsom samlats till middag. Slutligen sitter allai ett hörn på Café Genomfarten omgärdade avblodröda väggar och lågt i tak. Skolan är slutför dagen och socionomstudenterna har iställetblivit popbandet Karl och dom andra.– I början var det mest en kul grej, men nu har det blivitmer och mer seriöst, förklarar Sara Westgärd som spelarpiano och är en av bandets sångerskor.Det var Sara och Andreas Torsman som först börjadeprata om att starta ett band strax efter att utbildningenstartade i höstas. Sedan hörde de sig för i klassen omvilka som ville vara med och till slut hade de blivit sjustycken. Om man kunde spela något spelade ingen roll,alla var välkomna.– Men det visade sig att alla som ville vara med var rättbra, säger Andreas som spelar gitarr.Först var det bara en rolig grej men nu har de skaffat bådereplokal i Flogsta och startat studiecirkel. Åtminstone engång i veckan samlas de för att repa. Bandet har hittillsmest spelat svensk pop, som Säkert! och Håkan Hellströmmen har mycket eget material på gång. Lite då och då träffasde hemma hos någon i bandet och har låtskrivarstuga.– Det är väldigt svårt att skriva ihop. Blir mer att man görolika delar var och en för sig och så sätter man ihop det sen,berättar Andreas och hugger in på sin falafelsmörgås.Målet är att få färdigt låtarna och börja ha spelningar.Första spelningen kommer de att ha för sina klasskamratersom är väldigt nyfikna på vad bandet håller på mednär de ses i replokalen på kvällarna.– De förstår inte riktigt att det inte är så kul att se oss ireplokalen när vi spelar samma låt tjugo gånger, sägerHanna Tjernquist samtidigt som vi blir avbrutna av atten kladdkaka serveras till bordet.– Men det känns skönt att spela för dem första gången,fortsätter Karl Larsson som är bandets basist.– Ja, socionomer är de snällaste som finns! ropar Andreasoch de andra instämmer skrattande.Ibland, när studierna är påfrestande, är det väldigtskönt att ha musiken tillsammans.– Vissa grejer vi får lära oss som socionomer kan varaganska psykiskt jobbiga att ta in. Till exempel om barnsom blivit utnyttjade. Då är det skönt att kunna stängain sig i replokalen och bara spela tillsammans, avslutarsångerskan Hanna.ELLINOR SKAGEGÅRD