Ny lagstiftning och praxis i Sverige och Tyskland Av Reiner Koch ...

8. Slutsatser, reflektioner:Det försenade genomförandet av EG- direktiven i Tyskland ochSverige (samt många andra EU-länder) ger intrycket attdiskrimineringsområdet inte ligger lika högt på den nationella agendansom på EU:s lagstiftningsbord. Bristande efterlevnad av EU- reglernaberor väl också på en politisk ovilja att ingripa för mycket på deninhemska arbetsmarknaden. Ett sådant ingripande anses (från OECD:ssida) som ett nödvändigt villkor för att minska diskrimineringenavsevärt. Men att ställa högre krav på aktörerna på arbetsmarknadensom enda medel räcker inte för att uppnå likställdhet i arbetslivet föralla samhällsgrupper.Med tanke på den redovisade statistiken och de refererade domarnatycks domstolarna endast behandla och tillrättalägga en liten del av ettdjupgående samhällsproblem. Statistiken och diskrimineringsmönstretser ganska lika ut i båda länder. I min undersökning har jag upptäcktatt diskriminering av kvinnor ofta sker på en nivå där de söker sig tillen (mellan-) chefsbefattning. Etnisk diskriminering verkar vara merutspritt redan vid anställningströskeln. Tvister om diskriminering pågrund av sexuell läggning har särdraget att arbetsgivaren ofta vill tystaner problemet genom en förlikning. Av statistiken att bedöma utgördiskrimineringsmål bara en liten del av diskrimineringen som sker iarbetslivet. Anmärkningsvärt är i detta samband att forskningen iämnet pekar på att större diversitet (alla samhällsgrupper är någorlundarepresenterade i arbetslivet) skulle främja arbetets kvalitet.I Tyskland har man med möda och fördröjning genomfört kraven somEG- direktiven uppställer. Det verkar så att domstolarna också genommedieintresset har fått en större medvetenhet om diskrimineringsproblematikeni samhället. Detta återspeglar inte minst en delkontroversiella domar i mål om könsdiskriminering. Förvånansvärtnog har hittills ofta män och inte kvinnor eller minoriteter stämt sinaarbetsgivare mot bakgrund av den nya lagen.Samtidigt finns det bara ett fåtal mål ifrån andradiskrimineringsområden som dyker upp i högre instanser. Detta kangivetvis bero på ett flertal faktorer. I detta sammanhang anser jagbeslutet att antidiskrimineringsställen inte får vara ombud i högreinstanser som felaktigt; den enskilde måste där bära kostnadsrisken (se4.2.6). Ombudsproblematiken får särskilt relevans med hänsyn till attdomarna ifrån första instansen ibland inte håller måttet i44