Nr 58 - Februari 2013 - Strängnäs kommun

1000 gånger bättreAv Saga ÅgrenJag minns den där kvällen hemma hosTina. Vi hade pratat om hur veckan iAfrika skulle bli. Vi båda hade sparatlänge och vi hade planerat att i septemberskulle det bli av, vår första resa tillsammansoch början på att få dela alltmed varandra. Allt var klart, nya pass,resväskor och alla sprutor hade vi tagit.Men något hade hänt under sommaren,allt blev annorlunda. Tina hade träffat enkille som var tusen gånger bättre än jag.Tusen gånger bättre hade hon sagt, atthennes nya kille hade allt jag aldrig haftoch att han var tusen gånger bättre.Nu var det september och jag bodde ensami en lägenhet på Södermalm, ensammed min hund Viggo. Utan min hundhade mina dagar varit tråkiga, nu när jagvar ensam och Tina hade en kille somvar tusen gånger bättre än jag. Jag tänkteväldigt ofta på det hon hade sagt, tusengånger bättre än mig. Vad menadehon egentligen? Min bästa vän och jagumgicks inte ofta, men det hände ibland.Jag brukade ringa och fråga om vikunde hitta på något, sitta på en pub ochbara prata eller kanske spela lite basket iparken. Oftast fick jag svaren: ’’Fan vadkul, men jag har fullt upp. I morgon kanske?’’I morgon ja, precis som han sa imorgon…det blev aldrig av.Denna tråkiga septemberdag mådde jagverkligen inte bra, det var idag jag ochTina skulle ha flugit till Afrika. Jag villebara ligga kvar i sängen och patetiskttycka synd om mig själv som hadeblivit lämnad av mitt livs stora kärlek.Jag kände att jag behövde åka bort frånStockholm, bort från alla minnen medTina och bort från denna dag i ensamhet.Jag ringde min kompis Joel. Hansvarade och jag frågade om jag kunde fåkomma till Norrköping över helgen föratt rensa tankarna. Jag nämnde aldrig någotom att det var för att få glömma attdet var idag jag och Tina skulle ha åkttill Afrika.Det blev några tysta sekunder i telefonenoch Joel började tveksamt försöka berättanågot. ’’Eh..jo visst, men alltså...’’ Omdet var några problem så behövde jaginte komma i helgen, sa jag. Joel skrattadelite, ett snällt skratt. Han svarade attjag självklart kunde komma. Bara det attdet inte skulle bli så mycket lugn och roför han skulle ha fest med massa vänner.Jag tyckte inte att det var något problemoch kastade mig framför datorn och fixadetågbiljett till Norrköping.På tåget dit kände jag lättnad. Skulle blikul att få träffa Joel igen och att få varamed på en fest. Precis som när vi var 16år och det alltid var fest någonstans, ominte hos mig eller Joel var det hos någonannan. Vi hade aldrig riktigt varit såduktiga i skolan. Jag visste att jag kundeallt, men gjorde mig dålig för att detvar töntigt att ha bra betyg när man varden där killen som hördes och syntesmest, den där coola killen som väldigtmånga hade respekt för. Vi hade ofta sattpå brandalarmet så att blev en decimetervatten vid våra skåp. Vi hade snott nycklarnatill Joels mammas bil många gångeroch åkt ut på alla landsvägar, träffattjejer från alla förorter i hela Stockholmoch hängt mycket nere vid stranden påsommaren.Joel flyttade till Norrköping direkt eftergymnasiet. Han skulle jobba i en teknikaffär.Nu fem år senare jobbade han kvarpå samma affär, var singel och behövdeinte så mycket mer än sina vänner. Jagavbröts i mina tankar av att konduktörenharklade sig och frågade om min biljett.Jag tog snabbt upp den ur min väskaoch sa att jag skulle till Norrköping. Hanklickade av biljetten och jag tackade.Tåget hade stannat och jag gick av påperrongen, bara äldre män och damerfanns där, ingen under 30 i alla fall. Barajag och massa gamla människor på perrongen.Jag satte mig ner på en bänkbredvid två äldre damer och drog händernamot ansiktet, jag var trött efter denlånga resan.Plötsligt hörde jag hur en bil tutade. Detvar Joel som viftade med händerna somatt jag skulle skynda mig. Jag sprangnerför de stora betongtrapporna och nästankastade mig in i bilen. Joel börjadeberätta om hur det var för honom nu, omatt han faktiskt blev glad när jag ringdeoch om att helgen skulle vara grym. ’’Vifår skynda oss, jag måste duscha ochfixa mig innan dom kommer!’’ sa Joelväldigt stressat. Jag lutade mig tillbakaoch bara skrattade. Att fixa sig innan hanskulle ha fest hade Joel aldrig brytt sigom förut, så han kanske ändå hade mognatunder dom här åren.Jag visste i alla fall att jag hade mognatmycket sen jag träffade Tina. Hon hadeändrat hela mitt liv på något sätt. Minavänner brukade kalla Tina för min mammaibland eftersom hon nästan fick uppfostramig som om jag vore hennes egetbarn. Den här helgen skulle inte bli förstördför att jag skulle tänka på Tina. Nuskulle jag bara tänka på att ha kul och fåumgås med min bästa vän igen.Joel hade börjat släppa in folk, det varså många att jag glömde namnet på hälf-26 Magazinet Nr 58 februari 2013