1userfiles/file/1.6 milj.klubben.pdf - happychild.se

KRÖNIKALohmander:Längtan som en del av livetNär jag var liten minns jag att jag längtade. Jag längtade så kinderna blev rosiga. Jag kunde vara glad, upprymdoch överförtjust i flera veckor för att jag skulle få åka en brandgul rälsbuss med plog till Bastuträsk.Det var livets höjdpunkt, ett äventyr nästan större än jag kunde mäkta.börja… längta. Att tjata och försöka få julklapparna i förvägfanns inte ens i tanken. Längtan var en del av livet. I längtanbor en förväntan.Att sitta i rälsbussen och äta smörgåsar inlindade ismörgåspapper och dricka mjölkchoklad var så stort.Jag var på helspänn. Mamma var klädd i knallorangedräkt och pappa hade vit skjorta, manschettknapparoch stor våg i luggen. Själv hade jag mössa med öronlappar helaresan för det drog kallt. Vilken upplevelse! Jag fick sällan tala itelefon med min älskade kusin som bodde i Bastuträsk för varjeperiod kostade pengar. Dom hade telefonnummer 102. Jag fickinte tala många ord. Däremot fick jag längta dit.Att längta skapar en förväntan som får blodet att glödaGenom livet kan denna fantastiska förmåga att längta avta, förbleknasom ett gulnat kort. Längtan förr, den var i högupplösning.Varje pixel var tydlig och lysande klar. En stor del av minbarndom gick i längtans tecken. Jag längtade redan på höstentill sommaren för då fick jag bo med havet som granne igen. Jaglängtade att få äta på restaurang, något som bara skedde då detvar examen och skolavslutning för terminen. Årets övriga restaurangbesökfick jag vara hemma med mina schäfrar och vårthembiträde. Jag längtade att smaka en friterad pommes frites,att cirkus skulle komma till stan och att det skulle bli Barnensdag. Jag längtade att få en varm korv med bröd och en sockervadd.Jag längtade efter skyltsöndag, lucia, jul, påsk och midsommarafton.Jag kunde också längta efter saker. Det var ingaproblem att vänta en hel höst på att få ett Glook-troll i julklapp.Du får vänta till jul, sa Mamma och då var det bara attDet är stort att leva i förväntanBibeln säger att vi ska vänta oss stora och förunderliga saker.Att längta, förvänta sig skapar en inre bild av det som ska ske.Man riktar sin önskan åt ett visst håll och litar fullständigt påatt det kommer att bli av. Och när det blir av är det större änman kunnat drömma om. När jag var barn kallade jag det attlängta. Nu finns det engelska moderna ord för samma sak. Attaffirmera är att lyfta fram de allra hetaste tankarna, de ljusasteönskningarna och samla lycka i sina kupade händer. Att leva ilängtan är att inte låta det positiva rinna mellan våra fingrar. Visamlar på godbitarna och kan redan känna hur de smakar imunnen. Redan nu men ännu inte. Det är viktigt att längtaoch minst lika viktigt att uttala sin längtan. Gör du det sätterdu upp en riktning, en väg och ett tydligt mål.Ibland undrar jag var på färden denna berusande, omtöcknande,bärande längtan tagit vägen i mitt liv. Har jag den kvar,hur ser den ut, hur ofta låter jag den ge styrfart i mitt liv? Attleva i längtan är inte detsamma som att leva i realitet. Kanske ärdet därför längtan tagit sig andra former. Kanhända har förmycket blivit för logiskt, för rationellt och för illusionslöst.Vem tror på Tomten i dag, varför längta? Jag tror vi behöverdamma av det gamla ordet längta. Att ur djupet av sitt hjärta gesina tankar hän åt något som kan bli verklighet i framtiden.Har du funderat på vad du längtar efter eller vad du längtar till?Kan du se det framför dig? Kan du känna smakerna och upplevadofterna? Kan du känna hur drömmarnas uppfyllelse flyttarin i ditt sinne? Kan du se dig själv på en annan plats eller i enannan roll? Hur ser det ut, hur upplever du det, vilka tankarhar du då du är där? Kan du fylla ditt medvetande med den välsignelsevänskap ger? Det är härligt häftigt att känna längtan.Vad längtar jag efter nu? Vad längtar jag till? Min längtan kanvara för mitt eget bästa eller de allra varmaste önskningar förnågon annans väl.Jag delar min sons längtan efter ett fast jobb, jag delar MosterRuths längtan till havet och Morbror Gunnars passion förskogens bär. Min väninna med de violblå ögonen längtar ständigtefter sitt barnbarn. Jag lyssnar på henne, delar hennes längtanoch känner i mitt hjärta hur stor hennes kärlek är. Att delalängtan är att dela en tro att det som ännu inte är ska bli. Det äratt höja blicken mot horisonten och vara säker på att de konturerman nu anar kommer att uppenbaras. Ute är det snö. Ute ärdet kallt. Jag kikar mot horisonten, jag tror jag ser någontingrött. Kan det månne vara Tomten?Inger Lohmander1,6 miljonerklubben nr 4, 2008 35