Digitalisering för ett hållbart klimat

Smarta hållbara städer – en lösning för att nå klimatmål
Figur 1
Digitaliseringens möjlighet att minska växthusgasutsläpp i olika
industrisektorer mätt i Gigaton CO2e (koldioxidekvivalenter).
1 Mobilitet inkluderar privat och kommersiella transporter + minskat behov av transporter i andra sektorer.
(GeSI, 2015)
Utöver de möjligheter som ges till minskning av utsläpp finns det
också de fall där förändringen av en industrisektor leder till ökade
utsläpp och andra negativa effekter. Enligt GeSIs prognos motsvarar
digitaliseringens eget utsläpp 1,97 procent av de globala utsläppen
år 2030 (GeSI, 2015).
Digitaliseringens möjligheter och begränsningar för att nå klimatmål
kan delas in i tre olika effektkategorier (Hilty et al., 2006);
1) Direkta effekter – begränsningar som består av de olika negativa
effekter som uppstår direkt som följd av en aktivitet i en produkts
livscykel dvs. tillverkning, användning, återvinning och avfallshantering.
En av de direkta effekterna är de växthusgasutsläpp som orsakas
av den elektricitet som används för att både tillverka och att använda
digitala produkter. Utöver växthusgasutsläpp finns det också
andra direkta effekter, som t.ex. att råvaran i dessa produkter tillverkas
av mineraler som det finns begränsad tillgång till, vilket leder
till konflikter. Råvaran utvinns ibland under stort mänskligt lidande.
Produkterna har en ovanligt kort användningstid (2–4 år) och en
problematisk hantering av förbrukade produkter (Umair et al., 2013).
2) Indirekta effekter – möjligheter genom t.ex. dematerialisering
och/eller effektivisering av annan teknik som har högre energianvändning
eller resursutnyttjande (se olika principer ovan), och begränsningar
p.g.a. de effekter som leder till att konsumtion av andra
resurser ökar. Att införa ny teknik som digitalisering kan t.ex. leda
60