40-årsfesterna väckte liv i DS-13 och ifjol turnerade de i USA och Japan. Men nu är det över, för den här gången. ”Ett av världens bästa hardcorepunkband.” turist i <strong>tillvaron</strong> <strong>fanzine</strong> 10 nummer 5 januari 2018
”Vi ville ha old-school hardcorepunk med noll musikalisk kompetens.” Vad gjorde DS-13 speciellt? – Tom Terror på sång, Jånte D-kay på gitarr, Andy Anarchy på trummor, 138 på bas. Den blandningen av människor gjorde och gör DS-13 speciellt. Sedan hade vi väl då när vi startade 1996 en för tiden unik kombination av gamla influenser som vi stal av: USHC och UKHC och SWEHC och internationellt gångbar ironi och sarkasm. Hur vill du beskriva DS-13? – Fyra vänner från Umeå i ett av världens bästa hardcorepunkband. Om det låter förmätet så kan vi köra på samma beskrivning nu som 1997: Anti-intelektuellt 81-mangel typ Agnostic Front Minor Threat. Inklusive den omedvetna felstavningen. Vad var roligast med DS-13? – Mycket. Vi hade ofta superkul, fick vara med om massor av bisarra äventyr, lära känna bra folk, samarbeta med bra folk, spelade mycket, var svinbra live, släppte massa bra musik och väldigt väldigt många människor över hela världen gillade oss. Och fick en hel del fiender på köpet. Vad var tråkigast med DS-13? – Att vi släppte väldigt mycket dålig musik också. Vår urvalsprocess var obefintlig. Allt skulle ut! Vad gjorde ni innan DS-13? – Jag spelade skatepunk i Magpie, Jånte lirade hardcore i Separation, Andy körde emo i Bittersweet, Tom manglade straight edge i Eclipse och Revive. Sedan gick jag med i Revive och det var det som utvecklades till DS-13. Vår första inspelning gjordes samtidigt som Revive spelade in en demo. Tom Terror på trummor, jag på gitarr och bas, Jussi Suburban (RIP) på sång. Ingen har någonsin hört den inspelningen, inte ens vi. Varför bildade ni DS-13? – För att Umeåscenens korta byxor och intellektuella jazzrunkande stod oss upp i halsen. Vi ville ha oldschool hardcorepunk med noll musikalisk kompetens. Vår första singel ”Aborted teen generation” (1997) med sina 13 låtar på nio minuter var en direkt motreaktion på den väg som Refused slagit in på, och som för dem kulminerad ett år senare med ”The shape of punk to come”. Varför splittrades ni? – Vänskapen fick sig en törn, en reva som sedermera läkte. Men det var dags hur som helst. När vi la ner hade vi funnits och skapat musik och släppt skivor i sex år. Det är alldeles på tok för länge och för mycket för ett hardcorepunkband. När vi la ner hade vi ett 20-tal oinspelade låtar. De försvann ut i intet, som sig bör. Varför återbildades ni? – För att vår vän Dennis fyllde 40 år 2012 och bad oss spela på hans kalas. Så då gjorde vi det, första gången vi lirade ihop på tio år. Sedan fyllde vår gitarrist Jånte 40 år så då spelade vi på hans kalas. Sedan fyllde vår vän Ronny 30 år så då körde vi hans kalas. Och när Tony från Municipal Waste ville att vi skulle spela på hans 40-årskalas i USA så började vi boka en turné kring det. Nu ställde han in sin fest, men turnén blev av ändå. Och så en till USA-turné på det. Och en Japan-turné. Och här är vi nu. Vad gör ni när ni inte spelar i DS- 13? – Jag är journalist och spelar i Feral Brain och Riwen, två lagom aktiva band. Tom Terror jobbar med data på universitet. Andy A är sjuksköterska och spelar i INVSN, UX Vileheads, Tristess. Jånte jobbar med återvinning och spelar i Bad Nerve same The Dumb Fucks. Vad influerade er? – Det är väl de sedvanliga banden. Tidig hardcore från Washington, Boston, New York. Discharge. Napalm Death. Moderat Likvidation. Mob 47. Anti Cimex. Den tidiga Umeåscenen, alltså demos med Refused, By No Means, Step Forward, GPK. Senare mot slutet blev det mycket japansk hardcore: Gauze, Razor’s Edge. Total Fury, Evance, Lip Cream. Vad betydde Umeåscenen för DS- 13? – Allt. Det går inte att säga något annat. Utan den hade vi aldrig upptäckt hardcorepunk och vi hade aldrig börjat spela. Den gav oss först inspiration och sedan aversion att dra igång. Vad betydde DS-13 för Umeåscenen? – Inte allt men väldigt väldigt mycket. När 90-talets hardcorescen började dö ut så var vi det mest aktiva bandet i Umeå, som spelade ofta, bokade spelningar och släppte skivor. Det var vi som kämpade för att hålla igång scenen när alla andra blev vuxna, tråkiga och började gilla Bruce Springsteen. Näst efter Refused är vi det mest kända bandet att komma ur den scenen och symbolisera Umeå hardcore. Sedan är DS-13 cirka 12 miljoner snäpp under Refused, men ändå. Ni var i Japan nyligen, hur var det? – Fantastiskt. På alla sätt utom två: språkbarriären är oöverstiglig och den vegetariska maten icke-existerande. Men annars var alla gigen snorbra. Mycket folk, mycket mosh, mycket kärlek. Och sedan är de japanska banden i en helt egen liga. Även om man kanske inte tycker alla spelar jättebra musik, så ger alla järnet non-stop. Inget gäck: totalt ös på alla fronter, rakt igenom, hela tiden. I Sverige är man mest van att banden står och repar inför publik och ser ut som de lider av att spela live. Varför spelar man ens då? Vad händer nu? – Inget. Till sist: världens bästa låttitel måste vara ”Vi skatar, dom dör”. Vem satte den? – Det är nog faktiskt Tom Terror, som skrev hela texten. Som ju såklart är en hyllning till och stöld av Mob 47, ett av de bästa hardcoreband som någonsin funnits. Mikael Sörling Inget jazzrunkande när DS-13 står på scenen. turist i <strong>tillvaron</strong> <strong>fanzine</strong> 11 nummer 5 januari 2018
Change language