Turist i tillvaron fanzine 5

Foto: Patrik Södling
Arbis.
mickstativ i huvudet, tillägger Kagerland.
Och vi strök bandets gage direkt efter det,
något de tog utan större protester.
Och i avdelningen klassiska konserter
avslutar Kagerland att berätta om Dom
Dummaste som under sin spelning spred
ut gödsel över hela scenen.
– Ljuduthyrningsfirman var inte helnöjda
med oss efteråt, ler han lite snett.
Foto: Patrik Södling
Skylten.
”Jag tror det handlar
mycket om att
ålderskillnaden var
större bland punkarna
i Linköping
och därmed hade vi
yngre äldre punkare
att se upp till
och lära oss av.”
Coste fortsätter berätta om de band som
fanns mellan punkarna i Linköping och
de likasinnade i städer som Norrköping,
Jönköping och Tranås. Jönköping åkte de
ofta till för att se stora, utländska band
som sällan kom till Linköping. Den egna
livescenen hade däremot andra förtjänster
framhåller de tre:
– I Linköping hade vi alltid policyn
att lokala band skulle få chans att spela
förband när vi tog dit större namn, menar
Kagerland. Något som gynnade de mindre
banden, och därmed fick speltillfällen.
Vad var då skillnaden mellan Linköping
och grannstaden Norrköping,
undrar jag? Trots att
Norrköping hade gott om
punkare så var känslan att
det alltid var mer band i
Linköping, fler spelningar,
fler skivsläpp och fler
fanzines.
– Jag tror det handlar
mycket om att ålderskillnaden
var större bland
punkarna i Linköping,
menar Coste, och därmed
hade vi yngre äldre punkare att se upp till
och lära oss av.
– Det var bra som inspiration, tycker
Packe. De äldre fixade spelningar och
gav ut egna skivor, vilket gav oss som var
yngre en knuff att också göra saker själv.
Något som kanske saknades i Norrköping?
– I Norrköping kom det egentligen inte
igång förrän alla gamla punkare växt upp
och börjat med andra band och annan
slags musik, menar Coste och tar skivbolaget
Ceilidh och band som Sonic Surf City
och Nashville Neurotics som exempel.
Vilka Linköpingsband borde då nått
ut till en större publik än de gjorde,
undrar jag?
– IQ55, svarar Packe blixtsnabbt. De
hade sådan bredd, och var så genomtänkta.
Och de hade en extremt häftig frontfigur
i sångaren Leif Larsson.
– Synd bara att de spelade in i dansbandet
Flamingokvintettens studio, tycker
Kagerland. Den inspelningen och mixningen
gjorde verkligen inte låtarna rättvisa!
– Jag var verkligen inget fan av Raped
Teenagers när ni höll på, säger Coste med
en nick åt Packe, men jag har lärt mig uppskatta
er i efterhand och anser att ni borde
blivit större än vad ni blev.
Och slutligen enas trion om att ovan
nämnda Njurmännen borde uppmärksammats
mer även utanför Östergötland för
sin innovativa industrimusik.
Dagens scen i Linköping då? Ja, själv
flyttade jag för sju år sedan. På vägen
till vår sittning går jag förbi ett igenbommat
Skylten och Arbis som idag erbjuder
andra verksamheter än livemusik. De
spelställen som jag har varmast minnen
från är borta, men staden har naturligtvis
gått vidare och bjuder idag på nya oaser
för musikälskare.
– Spelställen är inga problem,
menar Coste. Även
om du ofta får spela på
dörren, det är inga pengar
att hämta någonstans. Men
vill du lira finns det ställen
att göra det på. Palatset
är bra och The Crypt har
alltid bra ljud.
– Sedan fixar Gaphals en
hel del spelningar, fortsätter
Packe.
Lysande akter som Snake Tongue och
Grå Vardag har inte undgått min radar,
men annars är mina kunskaper om dagens
bandutbud i staden rätt skrala.
– Vi har ju Packes TV-Eye, säger Coste,
och andra bra band som Systemkollaps,
Zoo Party, First In Line och Jamesson.
– Och Lowriders, passar Packe tillbaka
till Coste.
Återväxten är alltså god i staden på
Östgötaslätten, och det är skönt att se att
en trakt med så rika anor inom punk och
skramlig rock fortfarande levererar. För
det vore ju tråkigt om Linköping börjat stå
still av tystnad, blivit ett tråkigt ingenting
på äldre dagar, eller hur?!
Patrik Södling
Linköping
– en oas
J
ag
var 14, gillade punk och bodde i
Sveriges pissigaste håla – Motala. Den
staden var rena tortyren för de få som
på något sett stack ut från mängden.
Busslinjerna 520 och 620 tog oss till
något annat, tog oss till Linköping. Där
fanns det skivaffärer med punkrock i
backarna. Där fanns Zip där du kunde
köpa nitar, pins, patches, coola t-shirts,
ja – allt du kunde tänkas behöva. Och i
Linköping kunde du gå på gig och träffa
andra miffon. Grottan och Arbis blev
mina oaser.
Minnena är många. De flesta ganska
fina. Som när Asta Kask skulle spela
på Arbis. Jag hade luktat på en folköl
och blev stoppad i dörren, fick blåsa
och uppmanades därefter att gå hem.
Det gjorde jag inte. På parkeringen
strax utanför satt fyra Astor som jag
beklagade mig för, de tyckte min story
var mycket upprörande och någon
minut senare hade jag blivit Bjurres
trumpinnsbärare. Lyckan var stor när
jag bakvägen kom in på Arbis. Lyckan
var mindre stor när jag stunden senare
blev utslängd igen.
Och jag minns när Tony B tog med
mig hem till Biffen, hur coolt jag tyckte
det var, och hur vi senare fortsatte till
Coste, som fortfarande låg kvar i sängen
när vi ramlade in vid 15-tiden. Han
tog någon klunk vin, fixade frukost – ris
och ketchup, sedan var det fest.
Jag minns hur Rebellen kom insusande
på rullskridskor i en av stans
skivbutiker för att kränga plattor och
hur jag till skivhandlarens irritation
lyckades norpa åt mig Negative Approachs
”Tied down” innan de hunnit
göra affär.
Jag minns SOD-Görans fez.
Jag minns hur Anette och några av
hennes polare plockade upp mig efter
att jag blivit nersparkad på Drottninggatan
i Norrköping och tog med mig
hem till Linköping.
Jag minns en midsommar och en
planka...
Linköping var oftast fest, glädje och
punkrock. Men inte alltid.
Toy Dolls kom på besök. Naziskinsen
från Stockholm också. De heilade sig
genom stora delar av Raped Teenagers
gig och fortsatte även när Toy Dolls
spelade. 80-talet var inte alltid så ball.
Jag flyttade till Bergslagen 1987 men
några senare var jag tillbaka i Östergötland.
Arbis och Grottan var döda.
Däremot sprudlade det av aktivitet
på Skylten. Jag vet inte hur många
spelningar jag sett där. Det var alltid en
speciell känsla att ta trapporna upp till
konsertlokalen. Det var sannerligen en
oas för oss som inte var som alla andra.
Mikael Sörling
turist i tillvaron fanzine 64
nummer 5 januari 2018