Views
6 months ago

Turist i tillvaron fanzine 5

I pappersvarianten av

I pappersvarianten av Turist i tillvaron låg här 5 sidor om det klassiska New York-bandet The Miamis, dessutom fick vi tillstånd av den legendariske fotografen Bob Gruens att publicera ett antal av hans bilder – det tillståndet gällde dock bara papperstidningen, så vill du läsa Mikael Ekströms feta reportage köper du ett exemplar av zinet. 40:- plus porto turist i tillvaron fanzine 52 nummer 5 januari 2018

ag kom i kontakt med Tom Wynbrandt när jag skrev en övningsbok för högstadiet, Tom hade nämligen som ung elevrådsrepresentant träffat John F. Kennedy och hamnat på en bild tillsammans planerar att ge ut inom kort och ställde sig Foto: © Bob Gruen www.bobgruen.com The Miamis – det bästa bandet du aldrig hört Det är inte alla band som får en chans att slå igenom. Bakom varje framgångsrikt band finns det hundratals band som vi aldrig hör talas om, band som många gånger är minst lika bra, eller bättre, än banden som får skivkontrakt och når stjärnorna. The Miamis var ett sådant band. J bra gig. Den kicken kunde vi leva på i flera dagar. Text: Mikael Ekström turist i tillvaron fanzine 52 nummer 5 januari 2018 turist i tillvaron fanzine 53 nummer 5 januari 2018 med honom i en av de största tidningarna i USA. Jag bad Tom skriva om det mötet till min bok vilket han gjorde. Efter det så nämnde han att han även spelat i ett band i New York på 70-talet och att han umgicks flitigt med Johnny Thunders. Mitt intresse ökade naturligtvis dramatiskt och när jag fick tag på en skiva med hans band The Miamis kunde jag inget annat än att undra varför de inte slog igenom. Tom tog en paus i författandet av sina memoarer som han Vilket band var roligast att lira med? – Jag gillade alltid att spela med New York Dolls. Det garanterade mycket folk och en festliknande atmosfär. Jag tyckte också om att spela med Mink DeVille och Television, eftersom jag var ett stor fan av båda grupperna. Det fanns inga divor, alla delade omklädningsrum, vi bjöd varandra på marijuana, komplimanger utbyttes, vi musiker var alla på samma sida av linjen, publiken var på andra sidan. till förfogande för Turist i Tillvaron. Berätta lite om The Miamis? Tom Wynbrandt spelade i The Miamis. Kände du killarna i The Ramones? – Dee Dee och Tommy Ramone var goda vänner till mig. Dee Dee brukade klippa lemmarna från New York Dolls, Television, Blondie, Magic Tramps, Ramones och Mink DeVille var alla min brors och mina vänner. Vi träffade dem dagligen och hängde ofta tillsammans. Det var vi mot världen. Vi hade alla samma mål. Hur var det att spela i ett band då, var det svårt att få skivkontrakt? – Att vara i ett band gav oss en identitet och ett syfte. Det var väldigt svårt att få ett skivkontrakt i början av 70-talet. Vi har aldrig haft problem med att få spelningar, men de genererade inte så mycket pengar. Ingen var intresserad av den så kallade New York-scenen förutom vi själva. Den vanliga pressen ignorerade oss i största allmänhet, även om The New York Times en gång gav The Miamis en bra recension när vi headlinade en konsert med Blondie på CBGB’s 1976. Flera fanzines och underground publikationer som New York Rocker, förgyllde den lokala scenen. Dessa publikationer var som nyhetsbrev för alla inblandade, där alla band fick ett positivt omnämnande. Senare började många få skivkontrakt, först Patti Smith, sedan Television, Ramones, Blondie, Talking Heads och så vidare. Först hände ingenting sedan hände allt samtidigt. Plötsligt var centrala New York som Paris på 1920-talet och CBGB’s var Deux Magots. mitt hår och de var stora The Miamis fans, men jag kände inte Joey Ramone så bra. Han verkade alltid som en blyg nörd för mig. Folk säger att han var söt och det kanske han var. Jag var inte så stor fan av Johnny Ramone. Han verkade vara en mobbare. Johnny Thunders? – Johnny Thunders var inte så mycket gitarrist eller ens musiker som han var en stjärna. Hans stora talang kunde inte låta bli överväldigad av hans persona. Jag hade aldrig sett någon som han. Och tydligen inte många andra heller. Första gången Johnny kom till lägenheten som min bror och jag delade, var det som om kungen hade kommit på besök. Han hade på sig en läderjacka och jeans och han drog fram en flaska Jack Daniels ur en papperspåse. Det var en gåva för oss alla att dela på. I början av 1976 övergick Johnny från att vara ”Gentleman Johnny”, som vi kallade honom, till ”Junkie Johnny.” Under resten av sitt liv var allt sekundärt för att säkerställa att han hade tillgång till heroin. För de av oss som hade känt honom tidigare var förvandlingen sorglig. Alan Vega? – Alan Vega var ett riktigt original: modig, galen och underbar. Första gången jag såg honom spelade han med Suicide i Oscar ”I tried never to miss a Miamis show. I loved the songs, and the brothers in action was always a great night out.” Debbie Harry Foto: © Bob Gruen www.bobgruen.com Foto: © Bob Gruen www.bobgruen.com – Min bror James och jag startade bandet 1974. Vi skrev låtarna och sjöng även de flesta. Vår stjärnmusiker var Tom Mandel, en lysande keyboardspelare som vi träffade i Paul Simons legendariska ”songwriting workshop”, som var en öppen audition. Han fick låtarna att låta så som vi hörde dem i våra huvuden. Men ni var alltså ett New York-band som heter The Miamis? – James och jag föddes i Chicago, men vi växte upp i Miami Beach. Sen så hade namnet sköna associationer; soligt, lite flashigt, lite anti. Namnet passade vår bakgrund, vår musik och vår attityd. Innan the Miamis, så var James och jag med i Wayne Countys första band, Queen Elizabeth. New York-scenen under 70-talet är numera klassad som en magisk tid för rock & roll och punk. Hur var det då? Kändes det som om ni var en del av något historiskt? – Det kändes inte som något speciellt. Tvärtom. New York var då i ett dåligt skick, övergivna hus, misär, droger och downtown var en ödemark. Vi försökte alla bara överleva och vi var tacksamma för varje tillfälle till att få spela vår musik. Även om CBGB’s var den mest kända klubben så fanns det många andra konsertlokaler för banden; Brandy’s, Broadway Charley’s, Coventry, Mothers, Club 82, The Underground och naturligtvis, Max’s Kansas City. Med- Vilket är ditt bästa minne från den tiden? – Det finns ingen specifik händelse som sticker ut. Det roligaste var att skriva låtar med min bror, när vi klickade det var magi. Den näst bästa delen var att spela live och det kändes underbart när vi hade gjort ett Wilde-rummet vid Mercer Arts Center 1972. Musiken startade först, med Martin Rev som tryckte ett par synthesizerknappar för att initiera em repetitivt rytmiskt ljudbild i mörkret. Melodin var märklig, men vacker. Då kom ljusen, bara lite, och Alan intog scenen klädd i svart läder. Han gjorde några flamencosteg, och sedan ”Ingen var intresserad av den så kallade New York-scenen förutom vi själva. Den vanliga pressen ignorerade oss i största allmänhet, även om The New York Times en gång gav The Miamis en bra recension när vi headlinade en konsert med Blondie på CBGB’s 1976.” turist i tillvaron fanzine 54 nummer 5 januari 2018 turist i tillvaron fanzine 55 nummer 5 januari 2018 Foto: © Bob Gruen www.bobgruen.com började han slå sig i ansiktet med mikrofonen. Från ljudet att bedöma måste det ha gjort ont. Han slängde sig ner på scenen och kröp på magen från den ena sidan av scenen till den andra när han sjöng. Han krossade ett glas och krälade över splittret. Han inbjöd inte avsky, han krävde det. Han försökte dra sig upp genom att ta tag i byxorna på en man på första raden, som efter ett ögonblick eller två av chock och förvirring sparkade Alan i bröstet så Alan flög ner på golvet igen. Detta hände två gånger till, till mannens uppenbara obehag. I slutet av showen tänkte jag, ”det där är en konstnär.” Vad tyckte du om de brittiska punkbanden som Sex Pistols? – Jag hade träffat Malcolm McLaren några år innan Sex Pistols bildades, när han var manager för New York Dolls. Sex Pistols och de andra hardcorebanden gav mig inget. Jag var nog inte tillräcklig arg, och jag antar att jag inte kände mig tillräckligt desillusionerad för att vara en riktig punkare. Varför splittrades ni? – Brist på framgång. I slutet av 70-talet, efter att den första generationen band hade blivit signade, började CBGB’s-scenen förändras. Jag blev äldre och det var inte lika kul att spela inför en publik som ville ha högre och argare musik. Mike Tysons manager och hans partner sponsrade oss så vi kunde spela in några demos, men när ”Mike Tysons manager och hans partner sponsrade oss.” de inte kunde sälja dem till något skivbolag för att få ett skivkontrakt, så gick luften ur mig. Jag tyckte inte att producenten gjorde ett bra jobb, men jag var inte självsäker nog att kämpa hårdare för min vision. Jag började bli bitter mot de band som hade fått skivkontrakt och mot publiken som föredrog dem istället för oss. Vad gjorde du efter The Miamis? – Jag började skriva för The Soho Weekly News, en lokal tidning och sen gjorde jag karriär inom reklam. Min fru och jag bor på Upper East Side på Manhattan. Vi har haft vår egen marknadsföringsbyrå The Wynbrandt Company, Inc., i mer än 20 år, med fokus på kunder inom finanssektorn. Vi har haft några väldigt givande erfarenheter. Spelar du fortfarande? –Jag skriver fortfarande låtar och spelar live, men nuförtiden är det bara jag och min Telecaster, det är enklare så. Förresten, i dagarna fick jag min första royaltyutbetalning för The Miamis samlingsskiva; We Deliver: The Lost Band of the CBGB Era 1974-1979 på Omnivore Records, som släpptes 2016. Även om pengarna var obetydliga så gladde jag mig att cd-skivan och nedladdningar har beställts och köpts över hela världen; Sydkorea, Japan, Norge, Brasilien, Tjeckien, Australien och många andra länder. Det får mig må bra att veta att folk fortfarande tycker om vår musik. Kathy njöt av The Miamis FLERA KVÄLLAR I VECKAN åkte Kathy Friery och hennes vänner den korta resan från New Jersey till New York City för att se de nya banden som fyllde tomrummet som New York Dolls hade lämnat efter sig. – Det var mitten av 70-talet, en tid då nedre Manhattan bevittnade uppkomsten av kreativa artister som Patti Smith, Talking Heads, Blondie, Ramones, Suicide och Television. Vi var selektiva om var vi gick och vem vi såg, och de bästa klubbarna för vår smak var CBGB’s och Max’s Kansas City. Och precis som fint vin, så passade The Miamis perfekt tillsammans med Johnny Thunders & The Heartbreakers. The Miamis mer än värdiga att dela scen med alla de samtida banden. Vår favoritlåt var ”Détente (That’s what I want). Mikael Ekström turist i tillvaron fanzine 56 nummer 5 januari 2018 turist i tillvaron fanzine 53 nummer 5 januari 2018

Turist i tillvaron zine 4
Turist i tillvaron fanzine 2
Turist i tillvaron fanzine 1
Turist i tillvaron zine 3
Tanum Turist medlemmar 2012
Turist guide sv low - Nyköping
Samverkan skapar utveckling! - Dalslands Turist AB
10 turer och utflykter för turister som reser på egen hand ... - Prag Info
Sätt färg på tillvaron - Framsidan
LOCKAR BYBOR OCH TURISTER - Lantmännen
Turist i egen bygd - Kumla kommun
No 1 September 2011 - Dalslands Turist AB
go tur i tanum 2010 - Tanum Turist
Go tur i tanum 2011 - Tanum Turist
Håverud/Upperud (sv/eng) - Dalslands Turist AB
Säljbrevet hittar du HÄR - Dalslands Turist AB
Konst och Hantverk 2013 (svensk) - Dalslands Turist AB
5. - NSPH
5 - ATL
5/9&
Läs mer om Biker's Stop koncept HÄR - Dalslands Turist AB
Images of Wildlife 11 - Symposion
Turism - Fakta om turismen på Åland.pdf - Ålands landskapsregering
Bröderna Barsky: Från början stod stugan på Bygghu ... - Highlights.nu
Nr 5 - ASVT
Nummer 5 - Far
elevbladet 5/2008 - FSS
QIS 5 information - Finansinspektionen
Bulletin 5 2011 - Posten
Medlemsblad 5 2008 - SFOG