Turist i tillvaron fanzine 5

ag kom i kontakt med Tom Wynbrandt
när jag skrev en övningsbok för högstadiet,
Tom hade nämligen som ung
elevrådsrepresentant träffat John F. Kennedy
och hamnat på en bild tillsammans
planerar att ge ut inom kort och ställde sig
Foto: © Bob Gruen www.bobgruen.com
The Miamis
– det bästa bandet du aldrig hört
Det är inte alla band som får en chans att slå igenom.
Bakom varje framgångsrikt band finns det hundratals
band som vi aldrig hör talas om, band som många gånger
är minst lika bra, eller bättre, än banden som får
skivkontrakt och når stjärnorna. The Miamis var ett
sådant band.
J
bra gig. Den kicken kunde vi leva på i flera
dagar.
Text: Mikael Ekström
turist i tillvaron fanzine 52
nummer 5 januari 2018
turist i tillvaron fanzine 53 nummer 5 januari 2018
med honom i en av de största tidningarna
i USA. Jag bad Tom skriva om det mötet
till min bok vilket han gjorde. Efter det så
nämnde han att han även spelat i ett band
i New York på 70-talet och att han umgicks
flitigt med Johnny Thunders. Mitt intresse
ökade naturligtvis dramatiskt och när jag
fick tag på en skiva med hans band The
Miamis kunde jag inget annat än att undra
varför de inte slog igenom. Tom tog en paus
i författandet av sina memoarer som han
Vilket band var roligast att lira med?
– Jag gillade alltid att spela med New
York Dolls. Det garanterade mycket folk
och en festliknande atmosfär. Jag tyckte
också om att spela med Mink DeVille och
Television, eftersom jag var ett stor fan av
båda grupperna. Det fanns inga divor, alla
delade omklädningsrum, vi bjöd varandra
på marijuana, komplimanger utbyttes, vi
musiker var alla på samma sida av linjen,
publiken var på andra sidan.
till förfogande för Turist i Tillvaron.
Berätta lite om The Miamis?
Tom Wynbrandt spelade i The
Miamis.
Kände du killarna i The Ramones?
– Dee Dee och Tommy Ramone var goda
vänner till mig. Dee Dee brukade klippa
lemmarna från New York Dolls, Television,
Blondie, Magic Tramps, Ramones och Mink
DeVille var alla min brors och mina vänner.
Vi träffade dem dagligen och hängde ofta
tillsammans. Det var vi mot världen. Vi
hade alla samma mål.
Hur var det att spela i ett band då, var
det svårt att få skivkontrakt?
– Att vara i ett band gav oss en identitet
och ett syfte. Det var väldigt svårt att få ett
skivkontrakt i början av 70-talet. Vi har
aldrig haft problem med att få spelningar,
men de genererade inte så mycket pengar.
Ingen var intresserad av den så kallade
New York-scenen förutom vi själva. Den
vanliga pressen ignorerade oss i största
allmänhet, även om The New York Times
en gång gav The Miamis en bra recension
när vi headlinade en konsert med Blondie
på CBGB’s 1976. Flera fanzines och
underground publikationer som New York
Rocker, förgyllde den lokala scenen. Dessa
publikationer var som nyhetsbrev för alla
inblandade, där alla band fick ett positivt
omnämnande. Senare började många få
skivkontrakt, först Patti Smith, sedan Television,
Ramones, Blondie, Talking Heads
och så vidare. Först hände ingenting sedan
hände allt samtidigt. Plötsligt var centrala
New York som Paris på 1920-talet och
CBGB’s var Deux Magots.
mitt hår och de var stora The Miamis fans,
men jag kände inte Joey Ramone så bra.
Han verkade alltid som en blyg nörd för
mig. Folk säger att han var söt och det
kanske han var. Jag var inte så stor fan
av Johnny Ramone. Han verkade vara en
mobbare.
Johnny Thunders?
– Johnny Thunders var inte så mycket
gitarrist eller ens musiker som han var en
stjärna. Hans stora talang kunde inte låta
bli överväldigad av hans persona. Jag hade
aldrig sett någon som han. Och tydligen
inte många andra heller. Första gången
Johnny kom till lägenheten som min bror
och jag delade, var det som om kungen
hade kommit på besök. Han hade på sig en
läderjacka och jeans och han drog fram en
flaska Jack Daniels ur en papperspåse. Det
var en gåva för oss alla att dela på. I början
av 1976 övergick Johnny från att vara
”Gentleman Johnny”, som vi kallade honom,
till ”Junkie Johnny.” Under resten av sitt liv
var allt sekundärt för att säkerställa att han
hade tillgång till heroin. För de av oss som
hade känt honom tidigare var förvandlingen
sorglig.
Alan Vega?
– Alan Vega var ett riktigt original: modig,
galen och underbar. Första gången jag såg
honom spelade han med Suicide i Oscar
”I tried
never to miss
a Miamis show.
I loved the songs, and
the brothers in action
was always a great
night out.”
Debbie Harry
Foto: © Bob Gruen
www.bobgruen.com
Foto: © Bob Gruen www.bobgruen.com
– Min bror James och jag startade bandet
1974. Vi skrev låtarna och sjöng även de
flesta. Vår stjärnmusiker var Tom Mandel,
en lysande keyboardspelare som vi träffade
i Paul Simons legendariska ”songwriting
workshop”, som var en öppen audition. Han
fick låtarna att låta så som vi hörde dem i
våra huvuden.
Men ni var alltså ett New York-band som
heter The Miamis?
– James och jag föddes i Chicago, men vi
växte upp i Miami Beach. Sen så hade namnet
sköna associationer; soligt, lite flashigt,
lite anti. Namnet passade vår bakgrund, vår
musik och vår attityd. Innan the Miamis,
så var James och jag med i Wayne Countys
första band, Queen Elizabeth.
New York-scenen under 70-talet är
numera klassad som en magisk tid för
rock & roll och punk. Hur var det då?
Kändes det som om ni var en del av
något historiskt?
– Det kändes inte som något speciellt.
Tvärtom. New York var då i ett dåligt skick,
övergivna hus, misär, droger och downtown
var en ödemark. Vi försökte alla bara
överleva och vi var tacksamma för varje
tillfälle till att få spela vår musik. Även om
CBGB’s var den mest kända klubben så
fanns det många andra konsertlokaler för
banden; Brandy’s, Broadway Charley’s, Coventry,
Mothers, Club 82, The Underground
och naturligtvis, Max’s Kansas City. Med-
Vilket är ditt bästa minne från den
tiden?
– Det finns ingen specifik händelse som
sticker ut. Det roligaste var att skriva låtar
med min bror, när vi klickade det var magi.
Den näst bästa delen var att spela live och
det kändes underbart när vi hade gjort ett
Wilde-rummet vid Mercer Arts Center
1972. Musiken startade först, med Martin
Rev som tryckte ett par synthesizerknappar
för att initiera em repetitivt rytmiskt
ljudbild i mörkret. Melodin var märklig,
men vacker. Då kom ljusen, bara lite, och
Alan intog scenen klädd i svart läder. Han
gjorde några flamencosteg, och sedan
”Ingen var intresserad av den så kallade New
York-scenen förutom vi själva. Den vanliga
pressen ignorerade oss i största allmänhet,
även om The New York Times en gång gav The
Miamis en bra recension när vi headlinade en
konsert med Blondie på CBGB’s 1976.”
turist i tillvaron fanzine 54
nummer 5 januari 2018
turist i tillvaron fanzine 55 nummer 5 januari 2018
Foto: © Bob Gruen
www.bobgruen.com
började han slå sig i ansiktet med mikrofonen.
Från ljudet att bedöma måste det ha
gjort ont. Han slängde sig ner på scenen
och kröp på magen från den ena sidan av
scenen till den andra när han sjöng. Han
krossade ett glas och krälade över splittret.
Han inbjöd inte avsky, han krävde det. Han
försökte dra sig upp genom att ta tag i byxorna
på en man på första raden,
som efter ett ögonblick
eller två av chock och förvirring
sparkade Alan i bröstet
så Alan flög ner på golvet
igen. Detta hände två gånger
till, till mannens uppenbara
obehag. I slutet av showen
tänkte jag, ”det där är en konstnär.”
Vad tyckte du om de brittiska punkbanden
som Sex Pistols?
– Jag hade träffat Malcolm McLaren
några år innan Sex Pistols bildades, när
han var manager för New York Dolls. Sex
Pistols och de andra hardcorebanden
gav mig inget. Jag var nog inte tillräcklig
arg, och jag antar att jag inte kände mig
tillräckligt desillusionerad för att vara en
riktig punkare.
Varför splittrades ni?
– Brist på framgång. I slutet av 70-talet,
efter att den första generationen band
hade blivit signade, började CBGB’s-scenen
förändras. Jag blev äldre och det var inte
lika kul att spela inför en publik som ville
ha högre och argare musik. Mike Tysons
manager och hans partner sponsrade oss
så vi kunde spela in några demos, men när
”Mike Tysons
manager
och hans partner
sponsrade oss.”
de inte kunde sälja dem till något skivbolag
för att få ett skivkontrakt, så gick luften ur
mig. Jag tyckte inte att producenten gjorde
ett bra jobb, men jag var inte självsäker
nog att kämpa hårdare för min vision. Jag
började bli bitter mot de band som hade
fått skivkontrakt och mot publiken som
föredrog dem istället för oss.
Vad gjorde du efter The
Miamis?
– Jag började skriva för
The Soho Weekly News,
en lokal tidning och sen
gjorde jag karriär inom
reklam. Min fru och jag
bor på Upper East Side på Manhattan. Vi
har haft vår egen marknadsföringsbyrå The
Wynbrandt Company, Inc., i mer än 20 år,
med fokus på kunder inom finanssektorn.
Vi har haft några väldigt givande erfarenheter.
Spelar du fortfarande?
–Jag skriver fortfarande låtar och spelar
live, men nuförtiden är det bara jag och
min Telecaster, det är enklare så. Förresten,
i dagarna fick jag min första royaltyutbetalning
för The Miamis samlingsskiva; We
Deliver: The Lost Band of the CBGB Era
1974-1979 på Omnivore Records, som
släpptes 2016. Även om pengarna var obetydliga
så gladde jag mig att cd-skivan och
nedladdningar har beställts och köpts över
hela världen; Sydkorea, Japan, Norge, Brasilien,
Tjeckien, Australien och många andra
länder. Det får mig må bra att veta att folk
fortfarande tycker om vår musik.
Kathy njöt
av The Miamis
FLERA KVÄLLAR I VECKAN åkte Kathy
Friery och hennes vänner den korta
resan från New Jersey till New York
City för att se de nya banden som fyllde
tomrummet som New York Dolls hade
lämnat efter sig.
– Det var mitten av 70-talet, en
tid då nedre Manhattan bevittnade
uppkomsten av kreativa artister som
Patti Smith, Talking Heads, Blondie,
Ramones, Suicide och Television. Vi
var selektiva om var vi gick och vem
vi såg, och de bästa klubbarna för vår
smak var CBGB’s och Max’s Kansas
City. Och precis som fint vin, så passade
The Miamis perfekt tillsammans med
Johnny Thunders & The Heartbreakers.
The Miamis mer än värdiga att dela
scen med alla de samtida banden. Vår
favoritlåt var ”Détente (That’s what I
want).
Mikael Ekström
turist i tillvaron fanzine 56
nummer 5 januari 2018
turist i tillvaron fanzine 53 nummer 5 januari 2018