Fralsningsarmens_tidning_stridsropet nr2 2021

min väg till gud | göran larsson
”Nu vill jag ge tillbaka”
Göran Larsson fick tidigt alkoholproblem. När han mådde som sämst fick han
stöd och hjälp av en officer i Frälsningsarmén och då grundlades en gudstro hos
honom. Nu arbetar han på kåren Templet där han möter dem som kämpar med
det han själv nu är fri ifrån.
TEXT OCH FOTO: TERESIA JANSSON
Göran beskriver uppväxten i Täby
tillsammans med två bröder som
ganska normal och även om föräldrarna
drack dagligen så var det inte
mycket bråk eller någon misär.
— Men det var lite skämmigt och det
fanns alltid en oro över att någonting
skulle hända så jag tror att det satte spår
i en. Jag sa att jag aldrig skulle bli som
pappa, säger Göran.
Han hade det lite tungt i skolan och i
tonåren upptäckte han punkrockmusiken.
— Det var jättespännande med grönt
hår, trasiga kläder, skinnbrallor och
en skinnpaj man skrev budskap på. Jag
tänkte att sån ska jag bli!, minns Göran.
Det hela var inte poppis hos föräldrarna
så Göran stack hemifrån och drev vind
för våg i ett och ett halvt år tillsammans
med likasinnade. Han struntade helt i
skolan och det var fester och konserter
varje dag då det både dracks alkohol och
röktes hasch. På Socialtjänsten var man
förbryllad men stack till Göran lite pengar
så att han skulle överleva. Kärlek kom
in i bilden men när en relation tog slut
avverkade Göran tjejer på löpande band.
— Det fullständigt spårade ur. Sådär
har jag betett mig flera gånger, jag gillar
inte separationer, förklarar han.
Men så träffade han Anna-Lena och
lugnade ner sig. Han fick jobb på Posten
på Tomteboda-terminalen men där
arbetade män med alkoholproblem och
drickat flödade både under och efter arbetstid.
Göran och sambon fick ett barn
men när förhållandet tog slut efter några
år eskalerade drickandet för Göran. Han
fastnade även i spelmissbruk och kunde
förlora en hel månadslön på Solvalla.
JAG VAR DEPRIMERAD
OCH LEVDE ETT HÅRT
LIV OCH NÄR JAG
VAR 25 ÅR VAR JAG I
PRINCIP HELT FÄRDIG I
KROPP OCH SJÄL OCH
SÖKTE HJÄLP.
— Jag var deprimerad och levde ett
hårt liv och när jag var 25 år var jag i
princip helt färdig i kropp och själ och
sökte hjälp. Men under avgiftningen fick
jag så mycket ångest att jag skar mig i
handlederna, berättar Göran.
Han kom sedan till ett behandlingshem
som då drevs av Frälsningsarmén
och där fick han god kontakt med en
kvinnlig anställd som stöttade honom
mycket. Eva som hon hette fortsatte att
finnas vid Görans sida även när andra
vårdinstanser kopplades in. Göran var
ofta inlagd på sjukhus och ordinerades
tung psykofarmaka.
— Det var fasansfullt, allt bara rasade
och jag hade så kraftig panikångest att
man fick söva ner mig. Jag behövde vara
med någon nästan hela tiden och jag
hade aldrig överlevt utan Frälsningsarmén
och Eva, konstaterar han.
I 30-årsåldern började Göran må bättre
och lyckades sluta med alla mediciner
och blev dessutom av med ångesten. Idag
tror han att preparaten kan ha bidragit
till det dåliga måendet då han fick så stora
mängder och de är beroendeframkallande.
Han fick en chefsroll på Posten,
träffade en tjej han flyttade in hos och
snart var hon gravid. Men så dog båda
Görans föräldrar och även hans äldsta
son som också han levde ett stökigt liv.
Detta och stressen på jobbet fick Göran
att ta till flaskan igen. Men då satte
handläggaren på Socialtjänsten ner foten
och ställde ultimatumet att Göran
och sambon skulle separera eftersom deras
relation varken var bra för dem själva
eller för barnen. Så fick det bli.
11