MITT I TRAFIKEN

av hela mitt hjärta och önskar att han blir
bra men jag kan inte göra något. Jag måste
leva, säger Carina som inte pratade med
skolpsykolog eftersom det inte var vanligt
att gå i terapi på den tiden.
– Ansvaret jag kände för mamma var
nog jobbigast. Mamma var så osjälvständig.
Så ska jag aldrig bli, tänkte jag. Därför
utmanar jag alltid mig själv. När jag fyllde
sextio åkte jag ensam till Indien. Jag har
också läst in en juridisk examen.
Carina och Karin fick det dåligt ekonomiskt.
De flyttade till en mörk, trång lägenhet
där de vantrivdes. Karin ville fortfarande
inte röra sparkontot men Carina
övertalade henne. ”Man kan ju låna pengar
från sparkontot och sedan betala tillbaka”,
tyckte Carina som hade börjat dela ut
dagstidningar på helgerna för att få ihop
pengar.
– Att jag jobbade på helgerna var jättebra.
Jag har uppfostrat min dotter på samma
sätt, hon fick också jobba extra under
sin uppväxt, säger Carina.
Det blev vinter, vår, sommar och höst.
Olle var fortfarande djupt medvetslös och
genomgick flera operationer. Farbror Carl-
Otto fick sträckköra Carina och Karin till
Karolinska Universitetssjukhuset vid flera
tillfällen då Olle var nära döden.
Så plötsligt en dag, över ett år efter olyckan,
vaknar Olle.
– De ringde från sjukhuset och berättade
att vi borde åka dit nu. Carl-Otto körde
oss än en gång i ilfart till Stockholm, säger
Carina.
Carina klev in i rummet där pappa låg.
Hon satte sig på sjukhussängen, tryckte
sin hand i hans och sa: ”Pappa, det är Carina.
Om du hör mig så tryck tillbaka.”
Olle tryckte tillbaka.
– Lyckokänslan var enorm! Jag, mamma
och min farbror skrattade, grät och kramades
om vartannat.
Olle vaknade sakta men säkert. Han slog
upp ögonen, kunde röra lite på vänster
hand och efter några dagar kommunicerade
han med gester. Han var förlamad.
Så småningom flyttades Olle från Karolinska
till Nora sjukhem där han blev rehabiliterad
med arbetsterapeut och lärde
– Olyckan har format mig till att bli extremt självgående. Jag har alltid klarat mig själv,
säger Carina Johansson.
sig gå först med gåstol och senare med rollator.
Olle bodde på sjukhemmet i flera år.
Karin tog med sig blommor och satte upp
gardiner i det lilla rummet som bara hade
plats för en säng och två fåtöljer. Hon gick
till sjukhemmet varje dag, matade honom,
hjälpte honom med toalettbestyr, att klä på
och av sig.
”
Jag hade gärna velat
lära känna båda
personerna, pappa
innan olyckan och efter.
– Kärleken mellan mina föräldrar är mitt
rättesnöre i livet. Jag nöjer mig inte med
något ljummet. Det ska vara allt eller inget.
Carina följde med på helgerna och tillsammans
satt de alla tre och fikade i sjukhemmet
som luktade målarfärg, etersprit
och gamla blöjor.
– Pappa var inte sig själv, han var helt
annorlunda. Han kammade inte mattfransarna
längre och hade slutat vara noga
med hur man skulle uppföra sig. Pappa
blev mycket mer humoristisk och full med
livslust, säger Carina.
Efter flera år fick Olle flytta hem. De
flyttade till en större, bättre lägenhet och
Olle fick rätt till hemtjänst och blev sjukpensionär.
Olyckan mindes han inte, åtminstone
pratade han aldrig om den. Allt
annat mindes han däremot. Fortfarande
fick Karin och Carina hjälpa att klä på honom,
men han ville välja strumpor och
byxor själv. Han lärde sig att äta med en
gaffel.
– Vad jag saknar mest är att jag inte fick
känna min riktiga pappa. Jag hade gärna
velat lära känna båda personerna, pappa
innan olyckan och efter. Hjärnskadorna
gjorde ju honom till en annan, som tur var
till en go person som var nöjd bara han
dagligen fick gå till Nora torg och titta på
raggarna med mamma, eller mata fåglarna
vid sjön.
Trots att Olle hade mopedförarförsäkring
tog det hela tio år efter olyckan att få ut en
större summa pengar från olycksfallsförsäkringen.
Carina minns inte att pengarna
användes till något särskilt.
Mannen som hade kört på Olle åtalades.
Carl-Otto närvarade på rättegången. Mannen
var inte full, det var en ren olycka, han
fick något straff men Carina minns inte
vilket. Hon har inte brytt sig om att ta reda
på det.
Karin och Olle höll ihop livet ut.
Text: Ivana Vukadinovic
Foto: Staffan Gustavsson
22 Mitt i Trafiken • Nr 2 2016