BALTIC MEETINGS - Baltic Writers Council

Nalle Valtiala
Kuriska näset
Som en havsnål, en sandrevel oändligt utsträckt. Tio mil omflutna av vatten, ett Pungaharjo
(Runebergs stavning) i sydväst. Det skönaste stycke Europa.
Kuršiu Nerija på litauiska. På tyska Die Kurische Nehrung. En gång var reveln tysk, kom
så en skränfock och sådde vind. Han skördade storm, det hände för länge sedan.
Klaipeda. Vi sätter oss i bussen, ett sällskap författare och översättare från dussinet
Östersjöländer. En femminutersfärd med färjan över inloppet till Kuriska sjön. På andra sidan
börjar skogen.
En smal asfaltstrimma minner om den gamla postvägen mellan Paris och Riga. Tallbestånd
växlar snabbt med ädla lövträd, ek, lind, alm, björk. Bland dem många jättar, en gång
planterade som skydd mot vandrande sand. Nu brusar havet osynligt, ett stenkast härifrån.
Och vildsvinen i skogen sover middag.
Bussen stannar utanför en port, i skuggan av höga mimosaträd. Är vi redan vid gränsen? Ja,
dock inte den politiska. Som en gördel snörd om det smalaste liv går linjen mellan Litauen och
Ryssland, millimeterrättvisa har tillämpats. Men det som börjar här är nationalparken, sedan
2000 ett UNESCO-världsarv – årligen besökt av tre miljoner människor.
Det skulle ingen tro som sitter i vår buss, trafiken är nästan obefintlig. Men som genom ett
trollslag upplöser sig skogen, ett litet samhälle växer fram. Juodkranté, det gamla Schwartzort,
prydliga drömhus från ett vänligare sekel, fiskarhemman och patriciervillor i god harmoni.
Den pampiga Villa Flora sugs bakåt, följd av Kurhaus, Lutherische Kirche, de fåtaliga
flanörerna på strandpromenaden. Den vätter mot Kuriska sjön, ironiskt nog ej längre badbar.
Desto finare är plagen på Östersjösidan, lång som evigheten, men klockan manar oss vidare.
Skogen slukar Juodkranté, öppnar sig en halvtimme senare för Nida.
Till Nida kom en färsk Nobelpristagare i litteratur, det var i augusti 1929. Begeistrad av
sjöutsikten lät han uppföra en villa. Tre somrar tillbringade han här, under arbete på Joseph
und seine Brüder, flydde sedan till Amerika undan skränfockens tjut.
Vi beser omas-Mann-Haus, hänförs av utsikten från arbetsrummets fönster. Solglitter
genom tallarnas grenverk. Efter lunch på den lokala författargården följer gränsformaliteterna,
tröga som snigelns gång. Men världsarvet fortsätter, snart når vi Morskoje, den högsta
utsiktspunkten.
På en plattform ser vi skyddsbarriären av flätverk, bortom den kvicksandens böljande rike.
Havet än längre bort.
56
Hufvudstadsbladet 7. 7. 2005