ohjelmakirja_2010_ca.. - Kokkola Opera

19Kokkolan Ooperakesä 1.-6.7.2010 Karleby Operasommar 1.-6.7.2010Vad ser Carmen hosEscamillo egentligen?Carmen, vår självständiga och modiga huvudrollskaraktär,bestämmer sig för att lämna José då hon förälskatsig i tjurfäktaren Escamillo.Men varför gör hon något sådant? Vilken kvinna med självrespektskulle vilja ha en fjant klädd i sådana paltor vid sin sida?Förklaringen torde ligga i att en matador, tjurfäktare, är någotalldeles utöver det vanliga. Men vad är det i så fall?Våren 1999 åkte jag till Spanien för att ta reda på mer omtjurfäktning.Tjurfäktning väcker starka känslor till liv såväl hos sinavänner (aficionados) som hos sina motståndare (djurrättsaktivister).Ernest Hemingway sade så här om tjurfäktning:“Tjurfäkning är den enda konstarten där konstnären befinnersig i livsfara, och där föreställningens glans är helt beroende avkämpens känsla för ära.” Jag hade varken erfarenhet eller åsiktom saken i fråga, så jag tog tjuren vid hornen och började grävai saken.Den första fäktningen jag såg var i Marbella. Matadorenvar en ungtupp, i början av sin karriär, vars “motståndare” varen tjurkalv som rent av tjöt av rädsla. Jag har aldrig sett någotså motbjudande – om det skulle ha varit upp till mig, skulleSpaniens nationalsport fått sig ett slut där och då.Jag bestämde mig ändå för att ännu pröva min ståndpunkt.Jag åkte runt till tjurfäktningsarenor; många var fina, ochRondas historiska arena, som jag beundrade länge i det gassandesolskenet, var väldigt imponerande. Jag kunde t.o.m. etttag fantisera att jag stod där nere i sanden med en tjur; någothotande, skrämmande fanns i arenans atmosfär som jag interiktigt kunde sätta fingret på. Detta var fortfarande inte ettavslutat kapitel.Jag ville se en riktig tjur, och nära inpå. Det är inte så lätt,då tjurfäktningarna i Spanien tillika är vadslagningsobjekt, därman inte får se tjuren innan fäktningen. Som tur var kom jagatt dra i de rätta trådarna, och en stor hög med pesetas bötägare vid en taverna bredvid en avlägset belägen arena. Dengamla tandlösa toreron tog med mig bakvägen upp till taketdär djuren fanns.Tjurarna fanns i små spiltor på ca 2x5 meter med väggarsom var nästan 3 meter höga. Jag gick ner på knä och böjde migframåt över stängslet för att se bättre...Ca tusen kilo ursinnigt tjurkött slängde sig emot mig genomluften så jag flög på rygg – till all tur, eftersom tjurens sabelvassahorn snuddade dödligt just vid det ställe där mitt rundaansikte nyss kikat ner.Tjurens vrede, ilska, adrenalin och mordlystnad vällde övermig som en massa. Jag tror jag aldrig upplevt en sådan närhettill fysisk död, inte före och inte efter; och jag har inte fören stund ifrågasatt varför matadorerna i timtal står knäböjdaframför altaren och ber djupt inför varje kamp. Vid varje arenafinns ett eget litet kapell för matadorerna.Nästa dag satt jag tryggt framför teven i min apartamento,då Feria de Abril, en många dagar lång påsktjurfäktning frånSevilla, började sändas. Den slanka matadoren stod där stolt,utan att röra sig, då en väldig tjur – säkert större än min tjur– störtade fram för att ta honom med sig. Hornet gick rakt genommannens vrist, och han flög i en blodig båge över sin tjur.Den spanska nationalsporten hade ännu ett tagit offer.En sådan man är Escamillo. Om jag kanske fortfarande inteär säker på om jag tycker om tjurfäktning, kan jag i alla fallsäkerligen respektera varje matador, som inte genast springeroch gömmer sig då Herr Tjur fladdrar på näsborrarna. Jag kanäven förstå vilken egenskap som binder Carmen och Escamillosamman: “Carmen böjer sig aldrig!”