Miljökonsekvens- beskrivning - SSAB

SSAB Tunnplåt AB Miljökonsekvensbeskrivning Bilaga D
Luleå 2008
En ökad produktion av stålämnen enligt det koncept som används i Luleå
leder ofrånkomligen till att även förbrukningen av de ändliga naturresurserna
järnmalm, stenkol, kalk m.m. ökar. En produktionsökning baserat på
återvunnet skrot istället för jungfrulig malm är av flera anledningar mindre
lämpligt för anläggningen i Luleå. En orsak är det stora transportavståndet
för skrotråvaran, en annan är inriktningen på tillverkning av s.k. höghållfast
stål som i sin tur har flera miljömässiga fördelar och som i huvudsak kräver
malm som råvara.
I hela tillverkningskedjan används även kemikalier, varav störst mängd vid
reningen av utgående processvatten. Företaget har sedan några år tillbaka en
kemikaliegrupp som granskar alla nya kemikalier innan de får användas. I
möjligaste mån byts miljö- och hälsofarliga produkter ut mot mindre farliga.
När det gäller användningen av råvaran energi, är förhållandena mycket
speciella. SSAB i Luleå producerar nämligen själv nästan all den energi som
behövs för järn- och ståltillverkningen. Ungefär en tredjedel av den
energirika gas som bildas i processen utnyttjas för produktionen. En mindre
mängd gas måste släppas ut via fackling, medan återstoden säljs. Det mesta
av överskottsgasen köps upp och används av energibolaget LuleKraft för
uppvärmning av Luleå tätort. En del utnyttjas av energibolaget för att
producera elkraft och ånga, som bl.a. SSAB därefter köper tillbaka. De enda
energislag i verksamheten som inte härrör från den egna gasen är gasol,
eldningsolja och bränslen för transporter.
En produktionsökning enligt planerna leder till en ökad tillgång på
överskottsgas och även betydande energiförluster i form av värme från
svalningen av ämnen och slagg, med kylvattnet m.m. I en särskild bilaga till
MKB:n redogörs för en rad alternativa möjligheter att ta till vara så mycket
som möjligt av denna överskottsenergi. Det största problemet är inte att
finna teknik för energiåtervinning, utan ligger snarare i att få avsättning för
återvunnen energi. Ett ekonomiskt problem är regelverket för ”grön energi”
som innebär att det är billigare att tillverka el av t.ex. skogsråvara än
överskottsenergi.
Den bildade överskottsgasen är alltså en biprodukt vid sidan av stålämnena.
Andra biprodukter som skapas och säljs är exempelvis svavel, tjära och
bensen. Av slagg från masugnen produceras s.k. hyttsten, som används för
förstärkning och utfyllnad i vägar, vid andra anläggningsarbeten och för
halkbekämpning. Produktionen av dessa biprodukter kommer att öka i
proportion till en ökad koks- och stålämnestillverkning.
De restmaterial, som idag inte kan användas, måste deponeras. Dessa består i
huvudsak av slam, stoft och finpartikulär slagg som inte kan återanvändas
eller säljas. Deponeringen görs i huvudsak på företagets deponiområde, som
ligger på de norra delarna av industriområdet. Olika slags avfall sorteras och
deponeras på skilda ställen. Anledningen är att det ställs skilda krav på hur
olika slags avfall ska invallas, övertäckas etc. En viktig orsak är också att det
ska vara möjligt att ta tillvara på avfallet och utnyttja det som en resurs den
dag det finns teknik för detta. Försök att finna sådan teknik pågår inom
branschen och kommer förhoppningsvis att inom kort minska andelen
restmaterial som går till deponi. Därmed skulle en produktionsökning inte
nödvändigtvis behöva leda till att mer avfall bildas, även om man tills vidare
måste räkna med det.