Miljökonsekvens- beskrivning - SSAB

SSAB Tunnplåt AB Miljökonsekvensbeskrivning Bilaga D
Luleå 2008
Även nedfall av kväve kan ha viss försurande verkan, men har i första hand
en gödande effekt på skogsmark. I norra Sverige är bakgrundsnedfallet lågt,
men även små förändringar av kvävetillskottet kan bidra till förändringar i
markvegetationens sammansättning. Bidraget från SSAB till Luleås
omgivande marker är mindre än 5 %. Ingen nämnvärd förändring av
verksamhetens samlade kvävenedfall förväntas till följd av en
produktionsökning.
Nedfallande partiklar från järn- och ståltillverkningen innehåller främst järn
men också mindre mängder andra metaller. Detta nedfall mäts sedan mitten
av 1970-talet genom analys av husmossa, som tar upp metallerna i
proportion till nedfallet. Undersökningarna visar att metallnedfallet kring
SSAB idag är en bråkdel av vad de en gång varit. Nuvarande utsläpp av
metaller till luft från SSAB bedöms inte påverka omgivande marker negativt.
En reservation måste dock göras för utsläppet av vanadin, som eventuellt
kan bidra till negativa effekter i vissa skogsmarker i omgivningen.
Anledningen är att tidigare vanadinutsläpp, som var betydligt större än idag,
troligen ökat förekomsten av denna metall i omgivande marker till en nivå
där effekter på vissa mikroorganismer eller marklevande djur inte kan
uteslutas. Men om detta vet vi förhållandevis lite. En produktionsökning
kommer inte att leda till ökade utsläpp av stoft, och därmed inte heller av
vanadin.
I Luleås närhet finns åtta naturområden som ingår i det internationella
nätverket Natura 2000 tack vare sina höga naturvärden. Det finns även
områden som utgör riksintresse för naturvård, varav de flesta samtidigt är
Natura 2000-områden eller naturreservat. Utifrån tillgängliga
bevarandeplaner och andra uppgifter görs bedömningen att nuvarande och
framtida utsläpp till luft från SSAB:s verksamhet inte på något betydande
sätt hotar dessa skyddade naturmiljöer.
Nästan alla utsläpp till vatten från SSAB går ut i Inre Hertsöfjärden. Detta
område fick sin nuvarande utformning vid mitten av 1970-talet i samband
med Stålverk 80-projektet. För att skapa ny industrimark fylldes en del av
den då öppna havsviken ut och avsnördes mot havet. Idag fungerar området
som en utjämningsbassäng med ett reglerbart utflöde till havet under
Gräsörenbron. Endast ca 5 % av vattenflödet genom fjärden är naturligt och
resten utgörs av kylvatten från SSAB och LuleKraft. Inre Hertsöfjärden kan
därför idag knappast betraktas som ett naturligt vattenområde.
I Inre Hertsöfjärden har haltförhöjningar av flera ämnen konstaterats i vatten
och sediment. I vatten är det framför allt kvävefraktionen ammonium som
uppmärksammats, eftersom detta ämne ibland förekommer som ammoniak i
halter som riskerar att vara giftiga för vattenlevande organismer. Detta
inträffar främst då vattnets pH är högt. Utsläppen av ammonium förväntas
öka i framtiden, särskilt om produktionsökningen i huvudsak baseras på
köpkoks. Anledningen är att den koks man köper innehåller mer kväve än
den man själv producerar. Genom förbättrad utsläppskontroll och en strävan
att minska utsläppen av alkaliska vatten kommer man att försöka minska
risken i framtiden för att ammoniak ska bildas.
I sedimenten i Inre Hertsöfjärden förekommer relativt höga halter av flera
metaller. Mycket höga halter av PAH, polycykliska aromatiska kolväten, har
uppmätts i mynningsområdet utanför det s.k. KV-diket. Detta dike leder ut