Börje Salming

Foto: Jörgen Medman
lättare kommer jag med nöd och näppe
upp på fjället.
Jag gör tummen upp till Mattias som
skymtar därnere i björkskogen. En kvart
senare kommer han också med nöd och
näppe över krönet pulsande fram till
skotern. Han flåsar så han brölar.
Väl uppe ovan trädgränsen är föret
ett helt annat. Snön är hårt packad
och efter ombyte till lättare kläder och
fikapaus fortsätter vi till fots mot de tre
lågfjällen någon kilometer bort. Det är
en fröjd att knalla på den hårda snön. Vi
har lämnat skidorna vid skotern eftersom
vi finner det enklare att gå istället
för att skida på den hårda skaren.
Man slutar aldrig att förundras över
denna cirkumpolära fågel på vårt norra
halvklot. Anpassad till det kärva klimatet
klarar den av hårt väder och kalla temperaturer
genom att gräva ner sig i snön.
Förra vintern var fjällripjakten bitvis
mycket svår i nordligaste Lappland.
Mycket beroende på en ständig vaggvisa
av vinande blåst och snödrev kombinerat
med stark kyla. Riporna låg mest
nedbäddade i väntan på bättre väder och
var omöjliga att finna av de jägare som
vågade sig ut i det hårda vädret.
I dag är det helt tvärtom. Total tystnad
och milsvida vyer, en upplevelse som är
svår att sätta ord på. Tillfredställelse är
nog en bra beskrivning.
Med humöret på topp knallar vi sakta
högre upp i terrängen och försöker lyssna
till det där underbara knarrande riplätet.
Jag är helt övertygad om att vi kommer
att få höra det vilken minut som helst.
För visst är det så att man ibland
känner på sig vissa saker i olika situationer.
Att saker ska inträffa.
Eller i varje fall tror man sig kunna
det. Ungefär som vid fisket – i nästa kast
kommer det att hugga. Och så blir det så.
Är det för att vi vill minnas dessa stunder
bättre än de gånger då det aldrig högg,
eller då riporna aldrig fanns där bakom
den givna stenen? Eller har vi någon form
av sjätte sinne?
32 I LOVE KIRUNA
Uppsalabon. ”Mattias tar sig med nöd och näppe
över krönet. Han flåsar så han brölar.”
Jag fryser till i steget och slänger iväg
mina tankar med min vänsterarm som
far upp av en ren reflex. Hörde du ripan?
frågar jag Mattias. Nä, svarar han.
”Riporna låg mest
nedbäddade i väntan
på bättre väder”
Jag tar ett halvt steg framåt och
hör knarret igen. Ljudet kommer från
ryggsäcken. Jävlar, det är den där gamla
läderremmen som jag aldrig kommer
ihåg att fixa till. Den imiterar en fjällripa
alldeles för bra och jag har stört mig på
den så många gånger. I förrfjol var den så
uttorkad och enerverande att jag under
en jakt fick ta till smöret på mackorna
för att smörja in och få tyst på den. Ska
ordna till den inför nästa jakttur. Om jag
kommer ihåg det.
En stund senare står vi bredvid några
färska ripspår uppe på det ena fjället och
försöker klura ut i vilken riktning fåglarna
gått i sina krumelurer kring dvärgbjörken.
Vi märker att de flesta spår går nedåt i
en sydsluttning då vi halvt ringar in dem
och vi bestämmer oss för att fortsätta
nedåt en bit för att jaga i sida mot spårriktningen.
Fakta FJÄLLRIPA
Det dröjer inte länge förrän Mattias upptäcker
två ripor i varsin lega, fåglarna syns
tydligt då de oroande sträcker på hals och
huvud.
Nu gäller det att handla snabbt eftersom
vi ser att riporna kan flyga vilken
sekund som helst och avståndet är endast
cirka 40 meter. Mattias ser sig om efter
en skjutposition och går sakta upp en bit i
höjd till en sten och lägger an. Nu har den
ena ripan hoppat upp ur legan och gungar
huvudet fram och tillbaka i snabb takt. I
sista sekund kommer skottet från 22:an
och ripan är träffad, men lättar ändå och
släpper iväg nedåt sluttningen. Jag följer
fågeln med blicken och ser att den störtdyker
längre ner i fjällsluttningen. Den
andra ripan har nu också ställt sig upp
och den här gången sitter skottet bättre,
ripan trillar ner och dör direkt. Vi hämtar
upp bytet och fortsätter mot ripan som
flög nedåt. Fågeln har tagit sig förvånansvärt
långt men eftersöket blir ändå enkelt
då tydliga blodspår syns i snön där den
glidit fram. 300 meter längre bort ligger
fågeln död och vi kan pusta ut.
Vi finner ingen mer fågel på detta fjäll
så vi tar sikte på nästa barblåsta knabbe
någon kilometer bort.
Mot nästa såt! säger uppsalabon. Har
vi tur stöter vi på dalripa på vägen. Det
händer tyvärr inte, och inte hittar vi några
fjällripor på nästa fjäll heller, men i dag
spelar det ingen roll. Vädret är fantastiskt
och vyerna likaså. Vi är nöjda med det vi
har, två ripor. Att vara fullkomligt nöjd
med lite eller ingenting är nog något som
vi människor i det moderna samhället
behöver öva lite mer på, kommer vi fram
till över en kopp kaffe. Och kanske framför
allt vi ripjägare…
Sista svängen innan vi åter är
tillbaka vid skotern gör vi runt det
tredje lilla fjället. Det är nu eftermiddag
och precis när vi kommer upp på
den högsta punkten får vi nu tydligt
höra fjällripans läte. Dock skrämmer
vi nästan livet ur fåglarna med vår
plötsliga uppenbarelse. Det ser ut att
Fjällripa (Lagopus muta) är en hönsfågel som lever cirkumpolärt i karga arktiska och subark-
tiska områden. Fjällripan lever i Sverige på högfjällen, där den vanligen uppehåller sig på det
egentliga kalfjället. Man uppskattar att det finns 40.000-80.000 häckande par.
Fjällripan blir 34–38 cm lång, med ett vingspann på 54–60 cm. Vinterdräkten, den dräkt som
man oftast ser fjällripan avbildad i, är vit med svarta sidopennor på stjärten. Tuppen har dessutom
ett svart band mellan näbben och ögat, vilket finns markerat även i de övriga dräkterna,
men framträder starkast i vinterdräkten. På grund av sina levnadsvanor har fjällripan
betydligt mindre jaktlig betydelse än dalripan. Fjällripa jagas främst vintertid genom smygjakt
med finkalibriga kulvapen. Även snarning av fjällripa bedrivs, främst av samer. Källa: Wikipedia