Lise Benberg är en av Kirunas mest meriterade idrottsstjärnor. Hon hade stora framgångar som puckelpiståkare på 80-talet och i början av 90-talet. I dag bor hon åter i Kiruna efter 25 år av ett kringflackande liv och flera andra bostadsorter. Och så driver hon företaget Yogastudion Lappland. Vi blev nyfikna på Lise. Hur var det, alla de där åren när hon var som hetast i backen och hur kom det sig att det till slut blev Kiruna igen? Jag träffar Lise Benberg hemma i hennes trevåningshus på Reenstiernagatan, nedanför Hotel Artic Eden. Här bor hon sedan ett par år tillbaka med 7-åriga dottern Sys. Lise bjuder på kaffe och bullar vid köksbordet i sitt personligt inredda hem, en våning upp i huset. På bottenplan ligger Yogastudion. För om livet var skidåkning på 80-talet är livet i dag yoga. – Jag är så tacksam att jag upptäckte yogan. Den har gett mig så mycket. Och så brukar jag tänka; tänk om jag hade haft yogan när jag tränade som mest. Det hade varit en enorm tillgång. Lise tillhörde under sin skidkarriär Sveriges landslag i puckelpist. Under åtta år körde hon puckel på heltid, tog sju SMguld, två SM-silver och ett antal pallplaceringar på Europa- och världscuptävlingar. – Det var härliga år, mycket slit förstås men också väldigt roligt. Alltid full fart. Lise är född i Kiruna, hennes pappa, Poul Benberg, kommer från Danmark. Han flyttade efter sin läkarutbildning upp till Haparanda där han träffade Lises mamma, Anita, och de två flyttade till Kiruna och fick Lise. Hur var din uppväxt i Kiruna? – Den var bra. När jag var liten bodde vi på Arent Grapegatan. Pappa hade privat läkarmottagning på våningen ovan gatuplan och vi bodde ytterligare en våning ovan på det. Jag gick ettan till trean på Centralskolan, tvärs över gatan. Sen flyttade vi till en nybyggd villa på Sandstenberget, och jag bytte skola till Berga. Jag hade inga problem med det, tyckte det var nytt, spännande och kul. Lise var en aktiv tjej, tränade dans, ridning och åkte konståkning. Och så åkte hon slalom. – Både mamma och pappa åkte mycket utför. Vi var ofta uppe i fjällen, i Riksgränsen, och i Luossabacken. Man var där nästan jämt på vintern och på 52 I LOVE KIRUNA den tiden fanns bara en replift. Man hängde på repet, slet ut Lovikkavantarna på en kväll men fick i och för sig starka armmuskler, skrattar Lise. Lise blev snabbt en duktig slalomtjej. Hon åkte och tävlade för KBK, Kiruna BK, klubben som hon faktiskt förblev trogen under hela sin karriär. – I tonåren gjorde jag nog lite revolt mot mina föräldrar, jag var rätt busig, var ute i svängen och så. Men jag fortsatte ändå träna slalom. Mina föräldrar ville att jag skulle gå i pappas fotspår och läsa naturvetenskaplig linje på gymnasiet men jag vägrade, jag hade bestämt mig för fordonsteknisk linje. Det blev till slut ekonomisk linje. Helt otroligt, säger Lise med ett skratt, hon som aldrig gillat siffror. Och efter två år hoppade hon av och flyttade från stan, till Åre och fortsatte träna slalom. – Jag var rankad trea i Sverige i slalom och satsade hårt. Varför började du med puckelpist? – I början av 1980-talet drog man Det här är LISE BENBERG Ålder: 47 på pappret, 37 i spegeln, 27 i känslan och 17 i tanken... haha. Familj: Sys 7 år, min barn- och ungdomskärlek, Anders, som jag gifter mig med 10 januari i Kiruna kyrka! Tre bonusbarn, mina föräldrar, Anita och Poul, som alltid ställer upp! Det är jag mest stolt över från min skidkarriär: Att jag lyckades träna mig i toppform 1997 och vinna Veteran-VM i storslalom – i konkurrens med tjejer som nyligen åkt världscup. Det bästa med Kiruna: Närheten till naturen. Att flugfiska eller bara sitta på en fjälltopp är också en sorts yoga. inom svenska alpina damlaget i gång ”Dam 88”, en satsning mot OS 1988 som då skulle gå i Calgary. Men där jag blev jag faktiskt sidsteppad. De tyckte jag var för gammal för att ingå i deras satsning. Min bästa säsong var sedan säsongen 87/88 då jag var 26 år, så det blev ett slags revansch för den besvikelsen. Hon drog istället till Alperna i en folkabuss med fem grabbar och där upptäckte hon den nya freestyle-åkningen. – Det var en skön, laid back-stämning, roliga grenar med balett, hopp och puckelpist. Det kändes kul. När jag kom hem till Sverige ställde jag upp i en puckelpisttävling i Åre och kom tvåa. Och året där på, 1984, tog jag mitt första SM-guld i puckelpist. Vid det här laget hade Lises föräldrar också lämnat Kiruna och flyttat till Östersund. – Jag trodde nog att jag skulle rota mig där i trakterna och att det var där jag skulle bo. Men jag var ändå upp till Riksgränsen och säsongsjobbade, bodde till och från i stan, jag åkte ju för KBK. Lise har plockat fram en pärm med pressklipp från åren då hon gjorde karriär i de pucklade pisterna. Sida upp och sida ner finns klipp med rubriker om vinster, SM-guld och pallplaceringar. – Vi hade jättekul, jösses vad man har kajkat runt med grabbarna på olika tävlingar, här och ute i världen, säger hon och pekar på en bild där hon poserar tillsammans med KBK-kompisarna Roger Dahl och Mats Zakari. Rubriken lyder ”Guldjubel i Kiruna”. När man bläddrar bland klippen får man bilden av en energisk tjej. Leende, brunbränd, i snygga skidkläder som ständigt är på gång. Hur var de här åren? – Det var träning och tävling, full fart, man befann sig där det fanns snö. Jag
”I Luossabacken var man nästan jämt på vintern. Då fanns bara en replift. Man hängde på repet och slet ut Lovikkavantarna på en kväll men fick i och för sig starka armmuskler.” I LOVE KIRUNA 53
Change language