3n gödning. För detta ändamål sår man Ärter, Vicker

— 103 —
j.( Osten mû alldrig bråd torka, icke heller ligga i fuktigt
rum; i förra händelsen spricker den, i senare möglar
den.
Man kan äfven göra ett slags mindre fet Ost, alldeles
på sauima sätt som föregående, men af endast skummad
Komjölk, som likväl icke fått den minsta smak af
surnad, utan straxt efter skumpingen.
Den som vill sätta en god smak på sin Ost, kan utom
ofvannämnde beredning äfven inlägga i knlflöpet, innan
det torkas eller förvaras, 3 färska hårdkokade äg.gegulor,
ett blad muskotlbiomma, en krydd-nejlika och 8 gran saffran,
alltsammans torkadt och pulveriseradt.
Den, som ofla gör O.t, bör hafva fiere löpen i beredskap;
ty de ysta icke väl, förrän de btifvit åtminstone
ett halft år gamla.
Att göda Oxar till slagt, sker antingen på
(Slagtgod' tete, sedan man slagit Ängarna, eller med tjock
wag.) drank och halm eller med slampade Rotfrukter
och Hö derjcmte, eller ock med, bara FIö oeli Halm. Det
sista sättet är det dyraste och sker endast på stora Herrgårdar,
der man har öfverflöd på foder efter beting med
Slag tare, om visst pris fçr b varje pund Ho och hvarje tjog
Haka.
3. Får skötseln.
• . < t . \
Bonden och den ringare Landtmannen lära väl icke
kunna draga någon betydlig vinst af det ringa antal Får,
som de föda; likväl gifva de dera deras behof äf ull, och
»bland kunna de väl äfven sälja några marker, som då den
är i högt pris, kan inbringa något penningar. Hans Fårafvel
lemnar dessutom några Gällgumsar, Tackor och Lamm
till hemslagt eller afsalu.
Man kau indela Fårafveln i två klasser: den inhemska,
livartill härer vår gamla race, och den Spanska, som sedan
man äfven från Tyskland infört afvel deraf till oss, äfven
kallas Merinos, Tyska eller Eiderstädtska. Den inhemska
s-acen håller till godo hvad bete som förefaller, eller som de
Llifvit vaude vid, samt den vinterföda af finare Hö och
Löf, som bönderne bruka att gifva dem; de äro mer
Jhärdade och varaklige, mindre sjukdomar underkastade,
och till «lagt biUUe än de Sptjpska. Deraf gifves