3n gödning. För detta ändamål sår man Ärter, Vicker

Vexlen SV nnslan lila närande som ärt-rvexlen crch g ifvér
icke sämre afkastning. De gifva icke mycken halm; meta
denna är ett förträffligt foder för kalfvar och lamm, fastaû
något hetsigt. Det finnes fiere slags Linsen, livaraf deför-
I nämsia aro: den stora gulaktiga eller Penoing-Linsen'.,
den lilla mörkgula, som har en kryddlik smak, och Pro«
I Vence-L insen ifrån Frankrike, sçwn är mera kam- och
I Halm -rik, men icke så behaglig till smaken, som de forra.
I Sverige känna vi endast Tyska och Ryska Linsen,
som äro helt små och mörkgröna, men af eo utmärkt
fin och kraftig smak, som öfverträffar de bästa scgls«A'~
fil-1 ers.
Bönor (Vicia faba minor s. eqvina). Do brukligas te
äro hästbönorne. Krvp-Bönor och högstammiga Bönor odlas
endast i trädgårdar till kökels beli of. Hast-Bönorce fordra
lielst Hvetejord, som genom dem blir särdeles tjenlig till Hvetesfldden.
På lösare jord lyekas de öfven väl under regnak-
'iga somrar. Af deras skuggrik» blad håller åkern ÉÏg
luckçr och ren från ogräs. Man göder först sä völ som
j möjligt, och nedkör bönorna tillika med gödseln uti ernva-
' diga fåror, då de nedläggas uti första fåran efter hvtiratbdra,
o. s. v. Detta arbete företages så tidigt om våren,
«oni det låter sig göra, men de få icke läggas alltför tätt.
Eu half 'unna är tillräcklig för ett tunnland. Staikare
slenglar få ofla 40 pungar, hvardera innehållande 4 à 5
! bönor. Stjelkarne gifva ett godt foder åt, hastar och får,
! om det afskäres när bönorna pro halfmogoa. Vanligen
I odlas de endast på trädesjorden allena, men ibland .tili—
! sammans med arter och vicker, som då löpa upp jenite
hönstänglarne oeh trifvas vä!. De lyckas ej alla år; ty
de fordra mycken väta och äro dessutom underkastadejpen'
art biTJnd, som förorsakas af en mängd små svaria b'ablöss,
som sätta sig i toppen och på blommorna, och förhindra
skidsättningen. Denna olägenhet kommer af hoi
«ungsdagg, men skadar icke de fruktämnen, som redan jjN
t blorumat. För att hjelpa detta, afloppar man de piversta
spetsarne med de yngre blommorna, och räddar deyaigenom
de äldre. När bön-pungarne börja svartna, är tiden
inne att afskära stånden. Man afslår dem heists,med
j Ha eller skära och låter dem Dagra dag ar ligga på skar;
sedan bindas de i knippor, som ställas upprätt i två rrv-
I der till slöd emot hvarandra, alt väl torka. Tröskning^
j förelages efler lägenhet, meo helst itiaxi sedati de fcUfvit