SDS-master 4.0.4 - Sydsvenskan

SYDSVENSKANh MUSIK B7
Onsdag 4 april 2012
ALBUM VÄST-
AFRIKANSK POP
HHH
Amadou & Mariam
Folila
(Because/Warner)
Amadou & Mariam tillhör
idag en exklusiv skara artister
som kan röra sig mellan
stora festivalscener, invigningar
för idrottsarrangemang
och mer trendkänsliga
sammanhang.
På sjunde studioalbumet
samarbetar Maliduon med
bland andra Santigold och
Bertrand Cantat. Den franske
rockstjärnan dömdes
2004 till åtta års fängelse
för att ha slagit ihjäl sin dåvarande
flickvän. Sett enbart
till musiken fungerar
samarbetena och skapar en
karakteristisk snygg fusion
av västerländska och västafrikanska
pop- och rocktraditioner.
Men när duon
blandar in rapparen Theophilus
London på ”Nebe
Miri” och dekorerar ”Chérie”
med Michael Jacksonska
barnkörer passeras
även gränsen för smak och
omdöme musikaliskt.
JONAS GRÖNLUND
■ Bästa spår: Africa Mon
Afrique
Amadou & Mariam.
ALBUM TROPICAL
BASS
HHHH
Batida
Batida (Soundway)
I över tio år har britten
Miles Cleret och hans återutgivningsbolagSoundway
Records skeppat hem
gamla vinylskivor från
Västafrika och länderna
kring karibiska havet.
Ango lansk-portugisiska Batidas
debutalbum är början
på något nytt då musiken
är helt nyinspelad.
Till skillnad från andra
retrospektiva bolag som
återvänder från det förgångna
försöker Soundway
aldrig återskapa historien.
Istället låter Batida
70- talets karnevalsrytmer
bli en bro till smattrande
kuduro, västafrikansk hiphop
och annan modern
basmusik med rötter i tropikerna.
Genrelokala favoriten
”Alegria” har spelats på lokala
dansgolv i ett par år.
”Puxa” med sina krossade
garagehousekaggar är
bara ett av ytterligare ett
halvt dussin potentiella
klubbhits.
JONAS GRÖNLUND
■ Bästa spår: Puxa
ALBUM SINGER/
SONGWRITER-POP
HHHH
Susanne Sundfør
The Silicone Veil
(EMI)
På sitt tredje album fortsätter
norska Susanne Sundfør
sin upptäcksfärd in mot
människosinnets mörkaste
och ängsligaste trakter. Precis
som på 2010 års ”The
Brothel” samarbetar hon
med jazzmusikern Lars
Horn tveth, vars utforskande
produktion adderar
extra dimensioner till hennes
enkla men lidelsefulla
pianospel. Såväl stråkorkestrar
som distorterad
elektronik används för att
öka upplevelsen.
Att beskriva Sundførs
musik som antingen singer/songwriter
eller pop är
att göra det lite väl lätt för
sig; det finns en bredd i den
som gör att många genrefack
känns för smala. Hennes
närvaro bor både i melodierna
och i den starka,
Kate Bush-liknande rösten,
och får gåshuden på min
arm att dröja sig kvar länge
efter att sista låten tonat ut.
KAJSA LINDSTRÖM
■ Bästa spår: White Foxes
FOTO: BJÖRN LARSSON ROSVALL/SCANPIX
Susanne Sundfør.
ALBUM METAL
HHHH
High On Fire
De Vermis Mysteriis
(Century Media/EMI)
Den barbröstade, Lemmyröstade
gitarrhjälten Matt
Pike brukar ensam tillskrivas
allt som är bra med
High On Fire: Riffen med
stort R, rövsparkandet,
förmågan att göra ”Conan
Barbaren”-hårdrock som är
smart och artikulerad.
När jag under en intervju
frågade varför blev frontmannen
så upprörd å basisten
Jeff Matz och trummisen
Des Kensels vägnar
att han slängde på luren.
Så viktig är trions bandkemi
och det hörs på sjätte
albumet; de spelar som om
de håller ett bergspass mot
Djingis Khans horder.
Kurt Ballous (Converge)
produktion tillför smuts
och vanvett, texterna är
obegripliga men låter fantastiskt
och den knappa
minut som Pike vågar låta
gitarren tiga i ”Warhorn”
är albumets mäktigaste
parti.
JONN PALMÉR JEPPSSON
■ Bästa spår: King of Days
ALBUM KLASSISKT
HHHHH
Renée Fleming
Poèmes - Ravel, Messiaen och
Dutilleux
(Decca)
Sopranen Renée Fleming
presenterar här ett intressant
tvärsnitt av fransk vokalmusik
med orkester från
det senaste seklet, från Ravels
tidstypiskt exotiska
”Shéhérazade” från tidigt
1900-tal via Olivier Messiaen
till nutid.
I Messiaens tidiga cykel
”Poèmes pour Mi” möter
ekon från Debussy och
Ravel hans eget nyfunnna
personliga tonspråk.
Höjdpunkterna på skivan
är dock sångerna av Henri
Dutilleux. Både i det äldre
verket ”Deux sonnets de
Jean Cassou” och i det nya
”Le temps l’horloge”, skrivet
för Fleming och inspelat
i samband med uruppförandet
2009, möter man
Dutilleux unika och raffinerade
klangbehandling.
Fleming, som nog mest
förknippas med en mer
klassisk repertoar, är också
i denna musik genomgående
en lysande stjärna.
STAFFAN STORM
FOTO: SOFIA FREDRICKS SPRUNG/EMI
ALBUM JAZZ
HHH
Esperanza Spalding
Radio Music Society
(Heads Up/Universal)
High On Fire.
Esperanza Spalding – basist,
sångerska, kompositör
och arrangör – är en
av 2000-talets mest superkompetenta,
heltäckande
jazzartister. Spaldings musik
bågnar av alla idéer hon
trycker in och verkar kunna
skutta över till nästan vilken
genre som helst. Nya
plattan är talande nog klart
annorlunda än ”Chamber
Music Society” från 2010.
Storslagna ”Radio Music
Society” är framför allt
en rad låtar, sånger, ingen
improvisationsfest. Massor
av namnkunniga musiker
sätter de komplexa
arrange mangen, där Esperanza
Spalding förenar
jazz, soul, funk, fusionryck
och vocalese-sång,
med mera. Själv spelar hon
funkig elbas och använder
sin slanka röst lika själfullt
som avspänt.
Jag lyssnar fascinerad,
men inte förförd, på det
proffsiga myllret.
ALEXANDER AGRELL
■ Bästa spår: Black Gold
ALBUM POP
HHHH
Lightships
Electric Cables
(Domino/Playground)
På fredag gör Norman
Blake från Teenage Fanclub
ett akustiskt sologig
på Debaser i Malmö. Synnerligen
sympatiskt, men
det är Gerard Love som
har det skotska popbandets
för tillfället hetaste
extraknäck. Under namnet
Lightships har Love skapat
ett album med fjäderlätt
gitarrpop som håller
sig tätt intill Teenage Fanclub-traditionen
utan att
bli förutsägbar. Inga stora
gester och inget experimenterande,
alltså, bara en
samling lika innerliga som
skira melodier, fyllda med
behärskad sentimentalitet
och framförda i ett mestadels
mycket makligt tempo.
Eftermiddagssolen värmer
och låtar som ”Muddy
Rivers” och ”Sweetness in
Her Spark” är musikaliska
picknickfiltar av allra finaste
kvalitet.
ANDERS JADERUP
■ Bästa spår: Sweetness in Her
Spark
ALBUM POP
HHH
Wille Crafoord
& Marika Willstedt
Bara vänner
(WC/Plugged)
Djup och svårmod är inte
ett måste för kvalitet. Karamelodiktstipendiaten
Wille
Crafoord äger verkligen en
Povel Ramel-sida och som
sin temperamentsfulla
Wenche Myhre har han
Marika ”Så ska det låta”
Willstedt. Hon gör mycket
av sina textrader, medan
Crafoord som vanligt kör
cool-filen. Gott samspel.
”Bara vänner” är klatschiga
poplåtar med jazz-,
vis- och latintouch, smarta
stämsångspackade arr och
humorskruvade historier
som alla kan känna igen sig
i: relationer, hur minsta lilla
grej kan växa till ett mastodontprojekt
och vårt behov
av både omväxling och en
enklare tillvaro. Lättsamt
med verklighetsbotten och
listigt orddribblande: ”Påskön”
som rim på ”kioskkön”;
raden ”vallar hem sin flock
av överfyllda Vivopåsar”.
Genuint underhållande.
ALEXANDER AGRELL
■ Bästa spår: Mastodontprojektet
FOTO: TOM COUTURE
■ KRÖNIKAN
Håkan
Engström
hakan.engstrom@sydsvenskan.se
Alla väljer sin
egen måttstock
För sju år sedan tillsatte det danska kulturdepartementet
sju kommittéer som skulle
ställa samman en dansk kulturkanon med
108 konstverk. Det orimliga i projektet var
rätt uppenbart redan innan det offentliggjordes att
Kim Larsens första solo-lp hörde till de noga utvalda
(den fick sällskap av Carl Nielsens fjärde symfoni och
vikingaskeppet Skuldelev 2).
För ett par veckor sedan höll Bruce Springsteen ett
både skarpt och underhållande tal på musikmässan
SXSW i Austin, Texas. Han hade ombetts att ge ett ”keynote
speech”, vilket oroat honom. Keynote? Termen är
lätt pretentiös och snart sagt omöjlig att leva upp till.
Som han påpekade: Den signalerar att man med
några väl valda ord kan slå an en ton (”keynote”) och
faktiskt sammanfatta allt som händer där ute. ”Det
finns ingen keynote”, sade han. ”Det finns ingen heltäckande
teori. Fråga Einstein. Nästan ingen är överens
om någonting inom popmusiken längre.”
Bruce Springsteen försummade att nämna Kim Larsen
och danskarna. Vi fattar ändå.
Däremot citerade han Lester Bangs, musikjournalisten
som redan vid Elvis Presleys död 1977 slog fast
att Elvis var det sista vi kunde enas kring. (Ingen gillade
både Sex Pistols, Skäggmanslaget och disco, inte
ens 1977. Lester Bangs skrev aldrig så, men det var så
han menade.)
Sedan dess har fragmentariseringen bara tilltagit, utbudet
blivit större. Auktoriteterna och stilpoliserna blir
fler och har så lite gemensamt att de sällan ens finner
en gemensam plats där de kan stå och bråka. Tilltron
till dessa auktoriteter blir allt mindre i takt med att
musikvärlden blir större och det blir lättare för gemene
man att själv leta upp både ny och arkiverad musik.
Auktoriteten säger si. Publiken kan säga si si, men
lika gärna: ”det bandet suger”.
Men framför allt är det upp till var och en att välja vilka
måttstockar som gäller. Den enes ideal är den andres
spottkopp. Inget är mer äkta än något annat, säger till
och med Springsteen som brukade prisas för sin autenticitet:
”Vi lever i en post-autentisk värld. Autenticitet idag
är ett spegelhus /.../ den är dina lärare, dina influenser,
din personliga historia; till syvende och sidst är det
fortfarande kraften i och syftet med den musik du skapar
som betyder något.”
TIPS
SE PÅ YOUTUBE
Om Eric Burdon
■ ”En annan bra grej med The Animals
var att det inte fanns några snygga
medlemmar. Inte en enda. Man såg
Eric Burdon, och han såg ut som ens
förkrympta farsa med peruk.”
■ Sök på: springsteen sxsw keynote
burdon
MER
BRA JUST NU
■ Joe Nolan:
Letters to Juliet (låt,
youtube). 21-årig
kanadensare, vars
nya album ges ut i
Sverige nästa vecka.
Årets Ryan Adams.
■ Clarence
Bucaro: Malibu
(låt, youtube).
Heartland-rock,
nytt album nästa
vecka. Årets Neal
Casal.
■ The Loosegoats:
Montanas (singel).
Årets Christian
Kjellvander.