SDS-master 4.0.7 - Sydsvenskan
SDS-master 4.0.7 - Sydsvenskan
SDS-master 4.0.7 - Sydsvenskan
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
SYDSVENSKANh<br />
Lördag 5 maj 2012<br />
Tårthyllan<br />
Dumt så det räcker<br />
■ Debatten om tårtan på Moderna museet<br />
går vidare. Tonsättaren Tebogo Monnakgotla<br />
har i en artikel på Dagens Nyheters<br />
kultursida (24.4) försvarat Makode Lindes<br />
konstverk och kritiserat Afrosvenskarnas<br />
riksförbund.<br />
Nu upplyser förbundets talesperson Ki-<br />
På scenen tiger en hustru och ett<br />
hembiträde stilla, för att sedan dansa<br />
spastiskt under översyn av fyra män.<br />
En sitter bakåtlutad och röker, en annan<br />
gömmer sig bakom en grismask.<br />
En tredje står i bakgrunden och tjuter<br />
något som liknar repliker. En fjärde<br />
håller en föreläsning några meter<br />
ovanför golvet. Kvinnorna strippar<br />
och juckar mot publiken, som genom<br />
halvt misslyckade försök till interaktion<br />
rånas på sin rätt att definiera sig<br />
som kvinna eller man. Sin rätt att tänka<br />
politiskt.<br />
De båda föreställningarna skaver<br />
mot varandra. Turteatern har utifrån<br />
historiska missförhållanden skapat<br />
en plattform, där kvinnan får agera<br />
timbwa Sabuni henne, och oss, om att hon<br />
är en ”inbäddad informant” (DN 2.5). Vad<br />
betyder det? Det betyder att hon i Sabunis<br />
ögon är en person som lånar ut sin etniska<br />
eller religiösa identitet till makten och<br />
säger de saker makten vill ha sagda, men<br />
inte själv kan säga. Synonymer till uttrycket<br />
skulle kunna vara kollaboratör, quisling,<br />
husneger eller onkel Tom. Men ”inbäddad<br />
informant” låter snyggare, har en fin ve-<br />
och konfrontera. På scenen blir hon<br />
motsägelsefull, påhittig och rörlig. Institutet<br />
åstadkommer motsatsen: de<br />
sänker kvinnan och tar ifrån henne<br />
rätten att tala. De reducerar henne till<br />
en bit kött, fri att parasitera på.<br />
En lägesrapport från jämställdhetens<br />
skrivbord: I allmänhet kan man<br />
konstatera att svensk teater vant sig<br />
vid att arbeta metodiskt med jämställdhet.<br />
Teatern har lärt sig att statistik<br />
kan användas för att åstadkomma<br />
scenisk analys. Kvinnliga chefer är<br />
numera att räkna med och kvinnliga<br />
dramatiker bryter mark. De får oftare<br />
stöd från dramatikerutskottet, trots<br />
att antalet ansökningar från män är<br />
fler. Allt oftare får vi också se kvinnliga<br />
regissörer tolka en manlig kanon<br />
”Feminism<br />
på teatern<br />
får verkan<br />
när den formarmotbilder<br />
…”<br />
tenskaplig klang och visar att man är hemma<br />
i den postkoloniala teorin.<br />
Just därför tycks det i svensk debatt vara<br />
på väg att bli en integrerad del av en förminskande<br />
härskarteknik utövad mot debattörer,<br />
gärna kvinnor, som tänker fel, det<br />
vill säga tänker själva istället för i enlighet<br />
med en förmodad kollektiv identitet.<br />
Så till exempel kan Andreas Malm i sin<br />
bok ”Hatet mot muslimer” avfärda Dilsa<br />
2<br />
3<br />
1. ”SCUM-manifestet” på Turteatern. 2. ”Woman” med Institutet. 3. ”Historia A” med PotatoPotato. 4. ”Prins Charles känsla” på Malmö stadsteater.<br />
på de stora scenerna. Mer specifikt<br />
kan man säga att dagens feministiska<br />
teater lämnat borgerlighetens rum<br />
bakom sig, för att gestalta en annorlunda<br />
dramaturgi. Detta sker ofta<br />
i frisk fart på småteatrarna – vi ska<br />
återkomma till det strax – men en av<br />
höstens stora succéer skapades på en<br />
institution. Sara Gieses iscensättning<br />
av Liv Strömquists seriealbum ”Prins<br />
Charles känsla” spelade på Malmö<br />
Stadsteater för utsålda hus och förlängdes<br />
med 20 föreställningar.<br />
I ”Prins Charles känsla” förvandlades<br />
svartvita seriestrippar till ett<br />
flerdimensionellt rum. Den uppfinningsrika<br />
regin ackompanjerades av<br />
ett populärkulturellt soundtrack och<br />
seriealbumets teoretiska referenser<br />
1<br />
4<br />
B9<br />
Demirbag-Sten som ”den bästa infödda informant<br />
vi har”.<br />
Malms och Sabunis underförstådda utgångspunkt<br />
– ditt ursprung avgör om dina<br />
värderingar är autentiska eller ej – skulle<br />
kunna länkas till en rad begrepp som alla<br />
slutar på -ism.<br />
Men varför hjälpa dem att göra det<br />
svenska debattklimatet dummare än nödvändigt?<br />
PER SVENSSON<br />
citerades, med sidangivelser, från scenen.<br />
Alltsammans spänstigt gestaltat<br />
utifrån en rolig formidé, men frågan<br />
är hur pjäsen förhåller sig till sitt feministiska<br />
uppdrag. Vad var det för<br />
slags roller vi fick se? Lady Di i brudklänning,<br />
barbievinkande och med leendet<br />
stelt av foundation. Gustaf Fröding<br />
och Carl Michael Bellman ställda<br />
till svars för sina prostitutionsinspirerade<br />
texter med sekler på nacken.<br />
”Prins Charles känsla” dröjer sig kvar<br />
som en snygg historia full av dräpande<br />
karikatyrer, som fyller ett viktigt<br />
folkbildande syfte. Men analysen har<br />
passerat bäst före-datum.<br />
Bland frigrupperna sticker PotatoPotato<br />
ut med en uppmärksammad debut.<br />
Höstens ”Historia A” tog avstamp<br />
i en falsk historieskrivning och rockade<br />
loss bland kvinnliga personporträtt<br />
som raderats från svenska läromedel<br />
i historia. Skarvar mellan scenerna<br />
vändes till skeva stilpoänger<br />
och därför kunde det ojämna skådespeleriet<br />
den här gången förlåtas. Annars<br />
påminde de snabba kostymbytena<br />
och det frisinnade utnyttjandet<br />
av scenen om Stadsteaterns ”Prins<br />
Charles känsla”. Ifråga om analys vinner<br />
dock PotatoPotato över storasyster:<br />
här serverades historiska figurer<br />
vi nätt och jämnt kände namnet på.<br />
Unga Teater Mutation arbetar annorlunda.<br />
Inte heller här eftersträvas<br />
ett helgjutet eller överskådligt drama.<br />
I närkamp med bild- och ljudkonst<br />
strävar gruppen snarare efter<br />
att skapa en scenisk installation.<br />
I höstens ”Styckmord” kretsade två<br />
mordlystna kvinnor runt i ett klaustrofobiskt<br />
rum med vita fallosar som<br />
stack upp ur marken. Av Annika Nymans<br />
och Sara Tuss Efriks text minns<br />
jag inte mycket. Däremot dröjer sig<br />
en oroväckande ton kvar, som gör mig<br />
både nyfiken och värnlös inför den<br />
föreställning som får premiär i höst,<br />
”Röda rum”, som utspelar sig i flera<br />
parallella rum och behandlar begreppet<br />
”prostitution”.<br />
När blir feministisk teater viktig, när<br />
spelar den en roll? Det gör den i samma<br />
stund som den används som ett<br />
instrument för förändring. När den<br />
pekar ut mot samhället och dess svagaste<br />
punkter, istället för in mot sig<br />
själv. Feminism på teatern får verkan<br />
när den formar motbilder, fyller<br />
i bildningsluckor och, viktigast, tar<br />
ställning för ett samhälle där människan<br />
ges möjlighet att definiera<br />
sig själv. Därför kommer dess största<br />
utmaning att handla om att hantera<br />
flera maktkritiska perspektiv i kombination.<br />
Annars har det senaste året på teaterscenen<br />
lärt oss följande: sätt upp<br />
Valerie Solanas sextiotalsmanifest<br />
i suverän tappning – du blir mordhotad.<br />
Gestalta kvinnan som porrindustri<br />
och debatten uteblir.<br />
MALENA FORSARE<br />
teaterkritiker
Change language