Uppfattningar om specialpedagogiska insatser - aspekter ur elevers ...

Skolans formuleringar vad beträffar elever i behov av stöd
I detta kapitel ges en inblick i den diskurs som är rådande för inriktningen av stödet till elever i
behov av särskilt stöd, samt för den specialpedagogiska verksamheten.
Styrdokument, lagstiftning samt inriktning för den specialpedagogiska
verksamheten
21
Skolans styrdokument
I läroplanen för det obligatoriska skolväsendet Utbildningsdepartementet (1994) betonas att alla
barn skall ha lika tillgång till utbildning, samt att denna utbildning skall vara likvärdig i alla
skolformer. Skolväsendet skall vila på demokratisk grund, samt värna om grundläggande
demokratiska värderingar. Skolans uppgift skall vara att låta varje elev finna sin egenart, samt att
anpassa undervisningen till varje elevs förutsättningar och behov. Skolan skall ta ”ett särskilt
ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen”
(Utbildningsdepartementet, 1994 s. 6).
I Läroplanen står att varje elev har rätt att utvecklas i skolan, ”känna växandets glädje och få
erfara den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter”
(Utbildningsdepartementet 1994 s. 8). I 4 kap. 1§ skollagen (1985: 1100) föreskrivs att särskilt
stöd skall ges till elever som har svårigheter i skolarbetet och att beslut om detta skall fattas av
rektor. Om en elev behöver särskilda stödåtgärder skall ett åtgärdsprogram utarbetas av berörd
skolpersonal. Vid utarbetandet av åtgärdsprogrammet bör skolpersonalen samråda med eleven
och elevens vårdnadshavare. Det som även framskrivs i styrdokumentet är att skolan skall
”förbereda eleverna för att leva och verka i samhället” (Utbildningsdepartementet, 1994 s. 7).
Inriktning för den specialpedagogiska verksamheten
I utredningen SOU 1974:53 framgår det att individens svårigheter kan leda till negativa
upplevelser hos den enskilde och kan ”påverka individens allmänna självkänsla och
jaguppfattning, varigenom hans möjligheter såväl under som efter skolgången begränsas” (SOU
1974:53 s. 188). Vidare framgår det att om man misslyckas med att komma till rätta med elevens
problem så kan detta ställa till med problem för individen som vuxen. Utredningen menar att
bedömningar måste bli bredare, utifrån fler befattningshavare. När det gäller
undervisningssituationen så efterfrågas i första hand större lärartäthet, inte mindre klasser. Det är
viktigt enligt utredningen att inte åtgärder som eleven är i åtnjutande av får följder som utpekar
eleven som avvikare. Detta kan leda till att åtgärderna blir ett led i en utstötningsprocess. För att
komma till rätta med de negativa effekterna som ovan nämnts så föreslår utredningen att hjälp
bör ges i flexibla grupperingar i så stor utsträckning som möjligt. Vidare att insatserna inordnas i
den ordinarie skolverksamheten och verkställs av den ordinarie läraren. Detta för att tona ner
insatserna så att dessa inte blir så framträdande och iögonfallande.
Skolans individinriktade åtgärdsstrategi bör följaktligen utformas så, att betydelsen av
de svårigheter det här är fråga om inte förstoras och dramatiseras. I stället bör
eleverna få klart för sig, att dessa problem inte med nödvändighet är bundna till en
redan tidigt identifierbar elevgrupp. De bör vara medvetna om att alla elever någon
gång under skolgången kan få svårigheter, och att de resurser som skolan disponerar
för stödåtgärder är en tillgång som kan komma alla till del. (SOU 1974:53 s. 190).
Utredningen menar att en egenskap blir ett handikapp i och med att individen sätts i en situation
som han eller hon inte kan klara av på grund av sitt funktionshinder. Utredningen framhåller
också att skolans mål, innehåll och arbetsformer avgör vad som ska bli handikapp och därmed
kommer att leda till svårigheter. ”Skolbesluten blir därför medvetet eller omedvetet också