Uppfattningar om specialpedagogiska insatser - aspekter ur elevers ...

29
av åtgärdsprogram. Några skolor upprättade handlingsplaner/utvecklingsplaner för alla elever som
de vid behov kunde utveckla till åtgärdsprogram. Målformuleringarna i åtgärdsprogrammen spände
både över en längre och kortare tidsperiod, de korta dominerade dock. Med kortsiktiga mål menas
att de på sin höjd sträckte sig över en termin. Målen kan sägas vara av två slag, dels de som handlar
om problem med skolans ämnen, dels de som berör elevers psykosociala eller socioemotionella
situation. I de lägre skolåren så dominerade läs- och skrivproblem kraftigt. I de senare åren så
återfanns även läs- och skrivproblematik där samt matematiksvårigheter, men det som till viss del
dominerade var de psykosociala och socioemotionella problemen. Om denna problemförskjutning
skrivs följande:
Det kan vara så att man från skolans sida egentligen redan tidigt identifierat fler
problem men att just lässvårigheterna fokuseras i det första åtgärdsprogrammet
eftersom detta sannolikt inte upplevs särskilt dramatiskt av föräldrarna. Man kan
emellertid fråga sig om de problem som upptäckts under hand i sig själva skulle ha
föranlett ett åtgärdsprogram eller om beskrivningen av dessa problem är en följd av
att eleven redan tidigt definierats som ett »problembarn« (Skolverket, 2003, s. 68).
Av de åtgärdsprogram som analyserats så var det endast en liten del som innefattade analys och
åtgärder på gruppnivå och inget som innehöll åtgärder på organisatorisk nivå. De åtgärder som
föräldrarna i åtgärdsprogrammen tog på sig var sådant som hjälp med läxläsning, lyssna på barnet
vid högläsning, förhöra multiplikationstabellen och så vidare. Elevernas åtagande kunde handla om
att inte skolka eller komma för sent, att sköta sitt skolarbete, att vara samarbetsvillig och så vidare.
Men i detta avseende så framhålls det i texten att skolorna skiljer sig åt när det gäller föräldrarnas
medverkan. Vissa skolor lade inget ansvar på föräldrarna utan endast vägledde dem i hur de bäst
kunde stötta sina barn. Överlag speglar åtgärderna i undersökningen, enligt studien, de enskilda
skolornas kultur, tradition samt intresseinriktning för den specialpedagogiska verksamheten på ett
tydligt sätt. Vad beträffar de fristående skolorna så var det där den pedagogiska grundideologin för
verksamheten som dominerade i åtgärdsprogrammen.
Övergripande kan även sägas att syftet med målen i åtgärdsprogrammen var att eleven skalle
lära sig hantera sina svårigheter. För barnen i de tidiga skolåren handlade det om att uppöva sina
läs- och skrivfärdigheter, för elever i de senare åren att erhålla godkända betyg i kärnämnena.
Utifrån undersökningen framgår att ambitionsnivån var hög hos personalen när det gällde att ge
hjälp, samtidigt som man försökte undvika att eleven utmärkte sig som en elev i behov av stöd.
Vissa skolor hade ambitionen att eleven i möjligaste mån skulle vara kvar i sin ordinarie grupp och
får sitt stöd där, medan andra skolor löste det med hjälp av smågrupper där eleven fick sitt stöd.
Enligt Fischbein & Österberg (2003) så måste åtgärdsprogram och dess användning betraktas
utifrån det faktum att skolan har en oförmåga att hantera variation. Vidare att vid den vanligaste
specialpedagogiska åtgärden, placering i liten grupp, så saknas där enligt forskarna mycket av
ambitionen att åtgärda elevens problem. Fischbein & Österberg ansluter sig till uppfattningen att
om man betraktar olikhet som möjlighet då blir inte det primära att göra gruppen homogen, så att
man kan arbeta på samma sätt, utan mer utifrån ett varierande arbetssätt som ger möjlighet till mer
lärande och stimulans.