Uppfattningar om specialpedagogiska insatser - aspekter ur elevers ...

31
eller arbetsövning så hade detta ett högt timantal och prioritet (Bladini, 1990). På 1930- talet
inrättades den första observationsklassen i Uppsala. Detta på grund av barnavårdsnämndernas
tillkomst och den lagstiftning som uppmanade att skolan tog ansvara för dessa avvikande barn.
Maltén (1985) menar att den differentierade skolan därmed var en realitet, ”Man ’sanerade’ de
vanliga klasserna” (Maltén, 1985, s. 8). Det blev enligt 1955 års undervisningsplan fritt fram att
inrätta olika former av specialklasser för elever med olika former av handikapp (Maltén 1985).
Övergripande så kan det nog sägas att den elevsyn som var rådande under perioden 1842-1955
gick ut på att alla elever som avvek, vad gäller de uppsatta normerna för prestation och beteende,
skulle avskiljas och förvisas till en utifrån handikappet anpassad studiesituation. Olika former av
tester och bedömningsgrunder tillämpades för att på ett ”objektivt” sätt differentiera barnen.
Enligt Maltén så vilade det ”en differentialpsykologisk men också medicinsk anda över
specialundervisningen fram t o m 1960- talet” (Maltén, 1985, s. 9).
Enligt Vernersson (1995) så härskade under perioden 1930 till 1940 ett
utvecklingspsykologiskt synsätt över den specialpedagogiska verksamheten. Med det menas ”att
varje individ genomlöpte en individuell utveckling men att det samtidigt finns en bestämd
’normal’ utveckling som en form av medelvärde för alla individer” (Vernersson, 1995, s. 11). Det
handlade alltså om en ”långtgående differentiering i specialundervisningens organisation”
(Vernsersson, 1995, s. 11). Vad beträffar den metod som tillämpades i specialundervisningen så
handlade det om en ”hög konkretiseringsgrad, enkelt språk och god tid för eleverna att inhämta
kunskap” (Vernersson, 1995, s. 11). Under 1950- talet blev de specialpedagogiska insatserna mer
differentierade vad beträffar undervisningen. Det handlade till stora delar om att utveckla och
träna svagt utvecklade sidor hos eleven. Under den senare delen av 1950- talet kom de medicinska
aspekterna i fokus. Inlärningspsykologin kom att prägla den specialpedagogisk forskningen med
en utveckling av specialundervisningens betydelse och även speciallärarens roll som följd
(Vernersson, 1995). Intelligensprov tillämpades som komplement till lärar- och läkaromdömen
vid bedömning om placering i hjälpklass under denna period (Bladini, 1990).
I och med den första läroplanen för grundskolan (Lgr 62) (Skolöverstyrelsen, 1962) så infördes
en ny form av specialundervisning som fick benämningen särskild specialundervisning. Detta
innebar att elever med särskilda behov fick gå ifrån den vanliga klassen till en kliniklärare där
eleven fick genomgå speciella övningsprogram. Denna verksamhet bytte så småningom namn till
samordnad specialundervisning och skedde till en början parallellt med de tidigare införda
specialskolorna och specialklasserna. Eftersom dessa verksamheter medförde negativa
konsekvenser i form av utstötning och ”stämpling”, ställdes kravet att så många elever som
möjligt skulle gå i en integrerad skola. I den integrerade skolan behövde inte avvikande elever
direkt utpekas som avvikare och speciallärarna kunde nu hjälpa fler elever eftersom det inte längre
arbetade i en fast grupp, utan i en verksamhet som mer utgick ifrån elevers behov. Maltén (1985)
skriver angående integrerad verksamhet att ”barnens självförtroende ökade även om detta att varje
vecka gå ifrån några timmar till kliniken också kunde verka utpekande om än i mindre
omfattning” (Maltén, 1985, s. 11).
Vernersson (1995) menar att inriktningen på den specialpedagogiska verksamheten under
1960- talet gick ut på att strukturera inlärningen. Orsaken till skolproblem ansågs bero på felaktig
inlärning. Det handlade om en sorts pedagogisk teknologi där specialkonstruerade undervisningsoch
åtgärdsprogram utgjorde stor del av specialundervisningens innehåll och arbetssätt
(Vernersson, 1995). I 1969 års läroplan för grundskolan (Lgr 69) (Skolöverstyrelsen, 1969) så
betonades elevcentreringen kraftigt. I centrum för skolans verksamhet skulle den enskilde eleven
stå. I ett av supplementen behandlas specialundervisning och där står att ”en riktpunkt för
undervisningen av elever med skolsvårigheter är, att dessa elever så långt möjligt bör gå i den
vanliga klassen” ( Maltén, 1985, s. 13). Enligt Maltén (1985) så menades det i Lgr 69 att
specialundervisning skulle vara samordnad.
I den tidigare delen av 1970- talet uppmärksammades att skolan inte fungerade som det var
tänkt. ”Antalet konflikter mellan elever och skolpersonal ökade. Stress och vantrivsel
rapporterades från såväl elever som lärare. Skolk och mobbning blev allt vanligare” (Maltén,