Uppfattningar om specialpedagogiska insatser - aspekter ur elevers ...

37
Specialundervisningen får då i uppgift att lösa de svåraste differentierings-problemen
genom att ”ta hand om” de i relation till övriga elever svagaste i klassen och får
därmed en organisatoriskt differentierande funktion som komplement till den
pedagogiska differentieringen (eller individualiseringen). Det problematiska är att
skolan och lärarna därvid definierar en (alltför) stor andel elever i behov av
specialpedagogiskt stöd, vilket medför att de elever som har mycket uttalade
svårigheter berövas stöd av en omfattning som de skulle behöva och också bör ha rätt
till (Persson, 1998, s. 110).
Enligt Persson (1998) så skattade elever som fått specialpedagogiskt stöd sina skolprestationer som
lägre än övriga elever, flickor för övrigt lägre än pojkar. Ett undantag från detta var att flickor som
sysslar med estetisk verksamhet (bild och musik) skattar sig högt även om de erhöll
specialpedagogiskt stöd. Detta sistnämnda kan enligt Persson bero på att specialpedagogiken
fokuserar på basfärdigheter utifrån en akademisk utbildningssyn. Persson menar vidare att det är
lärarnas svårigheter att individualisera undervisningen som anses nödvändiggöra de
specialpedagogiska insatserna. Denna svårighet från lärarnas sida att tillgodose elevernas behov
kan ha sin grund i för stora klasser, då det blir mycket svårt att differentiera undervisningen.
Intervjumaterialet i Perssons undersökning (1997) visar på att speciallärarna hade att hantera
ett stort antal problemområden i grundskolan. Speciallärarna hade i sina uppgifter och åtgärder att
”förena behovet av att ge elever stöd, stimulans och en individuellt anpassad undervisning med att
befria klassen från störande inslag” (Persson, 1997, s. 137). Ett flertal av de intervjuade
speciallärarna uttryckte att deras arbete medförde att de hamnar i konflikter. Persson menar vidare
att specialläraren är i en utsatt position när det gäller att föreslå och vidta åtgärder. Detta för att
kollegialiteten kan äventyras om det i åtgärdsprogram eller på annat sätt framkommer att
undervisningen är bristfällig, att lärarnas arbete bör förändras eller kanske att organisationen i stort
bör ses över. Detta menar Persson (1997) är en konfliktsituation som kräver både kunskap och
kurage för att våga påtala. Denna konfliktsituation som specialläraren står inför kan vara en orsak
till den vid studiens genomförande ringa förekomsten av åtgärdsprogram.
I Persson (1997) framgår det att speciallärarnas arbete i första hand var inriktat på att åtgärda
problem på individnivå. Detta kan få som följd att de eventuella problem som skolans organisation
och verksamhet kan medföra, inte kommer i fokus. Persson menar vidare att ”elevens interaktion
med sin omgivning måste bli ett naturligt inslag i det specialpedagogiska arbetet och detta måste i
högre grad än i dag bli en hela skolans angelägenhet” (Persson, 1997, s. 140). Enligt de intervjuade
så användes specialpedagogiska resurser till mångahanda slag som kanske inte alltid handlade om
arbete med elevers svårigheter. Enligt Persson så kan det bero på att skolans relativt slutna
organisation kräver att det är någon som tar hand om det som den ordinarie verksamheten inte
förmår att bemästra. Undersökningen visade att speciallärarens vanligaste arbetsuppgift var att
hantera de elever som av den ordinarie verksamheten uppfattas som störande eller avvikande.
Uppfattningen att det är eleven som är problemet och som måste anpassas måste enligt Persson
analyseras mer i skolan samt att även lärarens agerande måste blir utsatt för granskning. Resultatet
tyder också på att rektors roll var av stor vikt för den specialpedagogiska verksamheten.
Verksamhetens kvalitet gynnas där rektor medverkade till att vidga verksamheten så att elevers
problem analyseras utifrån ett vidare perspektiv.
I min egen undersökning av rektorers uppfattningar om de riktade åtgärderna i grundskolan
(Groth, 1999) framkom det att en gemensam samsyn i stort saknades. De övergripande visionerna
saknades och styrfunktionerna var ibland diffusa och otydliga. Rektorerna uppfattade att det hos
personalen fanns en förståelse för att prioritera frågor som rör elever i behov av särskilt stöd, men
att det samtidigt fanns en tendens att vilja avskärma sig. Vad beträffar åtgärdsprogrammen i stort så
ansåg rektorerna att dessa är ”ganska bra”, men att de åtgärdsprogram där man kombinerar olika
åtgärder är mindre bra. Det som rektorerna menade skulle kunna förbättra situationen för elever i
behov av särskilt stöd är att, i stort, ”göra så mycket som möjligt för dessa elever”, att eftersträva
ett friare arbetssätt, att arbeta utifrån spårtanken (att eleverna följs åt under längre tid), att ”möta”