Äventyrets dygd - katolsk självbiografi (PDF)

tagit sig i land. Om flera fick jag hör att "de skulle kunna
ha varit stora människor nu". För mig är det ännu idag
märkligt att vilken person som helst på gatan är en "som
skulle kunna ha varit förlorade" - men tog sig i land.
Egendomligt nog vänder sig denna känsla alltmer till de
många tusen barn som förliser varje vecka världen runt
på abortklinikerna. Kommer framtiden att kalla det
"dödskulturens epok"?
Men jag kände också, faktiskt, som om alla ting och
världen i sin helhet var just de romantiskt räddade
sakerna hos Robinson Crusoe. Att det finns två genus på
människorna och en enda sol är ungefär som att på
skeppet finna två gevär och en enda yxa. Det är lika sakralt,
lika märkligt. Det är väldigt viktigt att inget går
förlorat men samtidigt är det lustigt att vi inte kan
komplettera tingen. Träden och planeterna liknar grejorna
vi räddade från skeppet.
När jag såg Himalayas toppar många år senare var jag
glad att dessa inte förbisetts i förvirringen. Jag kände mig
lyckligt sparsam angående stjärnorna ungefär som de var
safirer - de kallas så i Miltons Eden - jag samlade
överdådigt på berg. Mitt första egna hem blev i det bergiga