Äventyrets dygd - katolsk självbiografi (PDF)

I de gamla kristna bilderna är himlen ovanför alla
figurer en blå- och guldfärgad fallskärm. Varje person
verkar vara redo att flyga upp och flyta omkring i denna
himmelska fallskärm. Tiggarens trasor verkar kunna lyfta
upp honom lika bra som änglarnas sprudlande plymer.
Men kungarna i sina tunga guldklädnader och sina tjocka
mantlar verkar av naturen dras nedåt, tunga och mäktiga.
Detta skildras också i Jungfru Marias Magnificat, detta
storslagna program för den kristna tron.
Stoltheten kan inte nå levitation och lättsinnighet utan
sjunker alltid, faller alltid i synd. Stolthet och
självmedveten kompetens är alltid en nedåtresa. Och det
är enkelt att falla nedåt, det är bara att följa den naturliga
tyngden. Man slår sig ned och är nedslagen, allvarlig och
självisk. Även skämten är påtagligt självupptagna, de
kräver allvar och tungsinne. Att stiga uppåt innebär för
hedningen både ansträngning och lätthet och man måste
glömma sig själv på ett nästan tokigt sätt. Det är den
kristna instinkten. En människa faller ner i allvar och
själkompetens, hon stiger upp mot den blå himlens
lätthet och Elisabets utrop: Herren är med dig!