Äventyrets dygd - katolsk självbiografi (PDF)

Under mitt första år på Uppsala universitet, omgiven av många
självsäkra hedniska humanister, fick jag gradvis
upptäcka att humanismen alltsedan renässansen ter sig
cynisk och tvångsbetonad. Att vara renässansmänniska
är inte att vara självständig och fri utan snarare att bli
sliten itu och sakna den kristna passionerade helgjutenheten.
Den yttersta konsekvensen av av den självsäkra hedniska
humanismens tro på sig själv är vansinnet. Den tokige
tror på sig själv. Han ler åt de mindre självsäkra som
pekar på en osäker värld. Självsäkerhetens eld brinner i
helvetet, övermänniskans tron finns på samma plats. Om
vi nu invänder att det finns personer som tror på sig
själva och klarar sig rätt bra så kan vi titta lite närmare
på deras liv: i regel lever de miserabla liv. Att tro på sig
själv och den fria humaniteten är i själva verket ett tydligt
tecken på att något går snett. Vi har hamnat i en
självupptagenhetens terror. Äventyret har förvandlats till
självhävdelse i sin egen bur.
Den gamla kristna sanningen är att den som tror på
sig själv hamnar fel i livet förr eller senare just på grund
av att han tror på sig själv. Självtilliten som är som
omtyckt bland dagens populära rådgivare och terapeuter