Fulltext - SBU

q Det finns flera angelägna forskningsbehov:
• Idag grundas bedömningarna till stor del på opåverkbara riskfaktorer
som ålder, tidigare brottslighet etc. Eftersom syftet med
riskbedömningen är att sätta in adekvata åtgärder för att förhindra
våld, behövs mer kunskap om riskfaktorer som kan påverkas, samt
om riskfaktorer för kvinnor. Forskning om neurobiologiska riskfaktorer
och riskmarkörer kan möjligen förbättra prognosinstrumenten.
• Ytterligare studier erfordras för att klarlägga om tillgängliga
metoder kan förutsäga risken för våldshandlingar i samhället
på kort sikt (dagar eller veckor).
• Det behövs fler utvärderingar av metoder för riskbedömning
i miljöer som är representativa för svenska förhållanden.
• Det finns ett stort behov av kontrollerade studier av olika behandlingar
och kombinationer av åtgärder.
• Det saknas kvalitetsregister för psykiatrin och rättspsykiatrin.
För att förbättra kunskapsläget inom riskbedömningar är det
angeläget att sådana kvalitetsregister kommer till stånd snarast.
Sammanfattning
Våldet i samhället diskuteras intensivt både i Sverige och internationellt
och det betraktas idag som ett stort folkhälsoproblem. Studier visar att
psykisk sjukdom visserligen utgör en riskfaktor för våldsbrott men att
riskökningen för att psykiskt sjuka ska lagföras för våldsbrott är måttlig.
Cirka 5 procent av våldsbrotten utförs av personer som vårdats för psykos
samtidigt som förekomsten av psykossjukdom i befolkningen är lägre än
1 procent. Det innebär en drygt femfaldig risk för individer med psykos
att begå våldsbrott jämfört med befolkningen i sin helhet.
I de flesta länder finns specialföreskrifter om skyldigheten för psykiatriker
och andra verksamma inom psykiatrin, att bedöma enskilda patienters
farlighet för sig själva och för andra. Det yttersta syftet med bedöm­
ningen är inte att korrekt förutse vilka patienter som kommer att bli våldsamma
(prediktion) utan att förhindra våldshandlingar (prevention).
Riskbedömningar kan göras på flera sätt. Ursprungligen gjordes enbart
kliniska, ostrukturerade bedömningar. Under 1970­talet började man i
ökande utsträckning använda sig av strukturerade metoder och instrument.
Idag används alltmer en kombination av instrument och strukturerade
intervjuer.
SBU har fått i uppdrag av regeringen att, i samverkan med Socialstyrelsen
och berörda myndigheter, göra en kunskapsöversikt av de metoder som
används för att bedöma risken för att en patient inom psykiatrin ska
utöva våld i samhället.
De frågeställningar som skulle besvaras var:
• Finns det vetenskapligt underlag för att en riskbedömning av individer
med en psykiatrisk diagnos förutsäger risken för att individen ska
begå våldshandlingar i samhället bättre än slumpen? Hur god är i så
fall tillförlitligheten? Hur stor andel av en grupp bedömda patienter
kommer att bedömas korrekt (positivt och negativt prediktivt värde)?
• Finns det vetenskapligt underlag för att någon bedömningsmetod är
överlägsen för att förutsäga risken för våld i samhället?
• Finns det vetenskapligt underlag för att riskbedömningar lämpar sig
bättre för rättspsykiatrin än för allmänpsykiatrin eller vice versa?
• Finns det vetenskapligt underlag för att riskbedömningarna är tillförlitliga
även inom korta tidsintervall, som timmar, dagar eller månader?
• Finns det vetenskapligt underlag för att riskbedömningarna har
samma tillförlitlighet för män och kvinnor? Vad gäller för etniska
minoritetsgrupper?
• Är tillgängliga studier tillräckliga eller behövs ytterligare forskning?
12 R I S K B E D Ö M N I N G A R I N O M P S Y K I AT R I N – K A N VÅ L D I S A M H Ä L L E T F Ö R U T S ÄG A S ?
S B U : S S A M M A N FAT T N I N G O C H S L U T S AT S E R 13