S3 Kamratförening nr 3

tillhörde försvaret, utan det var även hästar som kronan
hade lånat av bönderna runt Sverige. För att skilja
inlånade hästar från kronans egna brände man in en
stämpel på skinkan och även framhovarna. Kronans
hästar hade naturligtvis en annan stämpel. Det var
inte bara ridhästar utan också stora ardennerhästar.
Man var ju tvungen att ha dem om det var något
tungt som skulle dras. Jag vet att det tidigare kördes
t.o.m. med 32-spann för att få upp de riktigt tunga
pjäserna upp till forten. Vi körde dock mest med 6-
eller 8-spann. Där drog vi omkring med en kärra med
kulspruta i skog och mark över stock och sten. Vi och
hästarna skulle ju ta oss fram överallt.
Vi började dagen halv 7 på morgonen då det var väckning
och vi skulle vara klara kl. 7. Då skulle sängen
vara bäddad, så att man kunde släppa en enkrona på
den, som studsade resten av förmiddagen, om man nu
hade någon enkrona. Dessutom skulle man vara rakad
och uppsnyggad före frukosten i matsalen, som var
beläget i huset intill markan (By 19). Därefter var det
arbete till kl. 12 då det var lunch fram till 1. Sedan var
det jobb till kl. 5 då vi åt middag. Torsdagar var det
naturligtvis ärtsoppa och tunna pannkakor eller plättar
som en del säger. De dagar då fi skbullar serverades
hoppade jag över maten.
Hästarna hade sitt vinterstall i de byggnader som kalllades
12 och 14. Däremellan fanns ett ridhus med portarna
ut mot kaserngården. Ridhuset hade två långa
skorstenar i hörnen ut mot kaserngården. Därinne red
befälen runt runt i en cirkel på 17,4 meter.
Då hästarna stod i stallet var det ett evigt bärande av
hö och havre. Det gick säkert en 8-10 kg per häst och
dag och dessutom en massa vatten. Ännu mer mat
skulle vi ge hästarna under vinterövningarna eftersom
de då stod ute hela tiden. Då åt hästarna hela tiden för
att hålla sig värme.
Nåja det var inte alltid
som det var arbete. Det
fanns även tid att gå på
markan för att få sig en
kopp kaffe. Kaffe och
en smörgås gick väl på
en 50 öre, men man var
naturligtvis tvungen att
ha ransoneringskuponger
för att få köpa. Jag som
inte var rökare kunde ju
dessutom byta till mig
kuponger mot något
matnyttigt istället för att
använda mina tobakskuponger.
Egentligen
var det inte tillåtet att
byta kuponger, men det
gjordes säkert både här
och där. För att återgå till
Ransoneringskuponger
kaffet, så smakade det inte alltid så bra. Det späddes
ibland ut med rostade ärtor eller rostat korn. Det var
inte alltid bättre förr. Kaffe- och sockerkuponger var
förresten svåra att få tag på. Dem var alla rädda om.
På markan hade vi också ett annat nöje. Vi ville ju
testa vår styrka. Därför drog vi fi ngerkrok med varandra.
För att bli stark i fi ngrarna lyfte man vikter
med fi ngrarna så fort man hade möjlighet.
Samtalet gick vidare och jag ställde fl er frågor : Hur
var det på fritiden då ? Hur var det med nöjen ? Hur
var det med uniformstvång ? Hur var det med hälsningstvång
?
Holger berättar vidare : Ja man gick ju en del på
café också. Boden hade ju massor med caféer. Det
lär ha funnits omkring 50 styck. Jag kommer särskilt
ihåg Oscar II:s café och Hedenbrokafeet där jag var
nästan varje kväll. Det var naturligtvis tvunget att ha
kaffekuponger där som på alla ställen. Sedan fanns
ju också det fi na Petterssons café mitt i stan bredvid
biografen Röda Kvarn på höger sida av gatan. Boden
hade ju bara ”en” gata då. Den gick från vakten på A
5 ner till järnvägsstationen. Nere vid stationen fanns
också Folkets Hus och Hotel Bodensia. Jag kommer
ihåg att jag följdes ett tag med en vacker fl icka från
Frälsningsarmén. En kväll när jag kom ut från Bodensia
mötte jag henne där utanför och fi ck då tillsägelsen
: ”Nu är det dags att gå hem !” och då var det
slut med den bekantskapen.
Du frågar om uniformstvång. Ja, man var tvungen
att ha uniform, om man inte hade särkilt skäl att inte
ha den. Vi hade vadmalsuniformen, den s.k. modell
39 med båtmössa. Det innebar ju också att man var
tvungen att hälsa på alla befäl i uniform, även om
man inte visste vem det var. De var ju naturligtvis
tvungna att hälsa tillbaka.
De måste ha haft ett evigt
hälsande, så många soldater
som det fanns i Boden.
Så småningom var det
ju dags för muck. Innan
dess skulle vi fylla den
nya årskullens madrasser
med halm. Det blev väl
knappast bättre än de var,
då man själv ryckte in i
lumpen. Jag får hoppas att
de har bättre madrasser
nuförtiden.
Hur har då livet varit efter
året i Boden ?
Efter värnplikten började
jag jobba ute på Rödkallen
i två år, då vi byggde lots-