Rättsgenetikern Marie Allen - Mentoronline.se

östens hetaste diskussion
ute på landets universitet
och högskolor handlar om
“starka forskningsmiljöer”.
I juni utlyste Vetenskapsrådet
(VR), på regeringens uppdrag, ett nytt
program med så kallat Linnéstöd. Anslagen
är på flera sätt unika: de ska ge stöd
till och underlätta förnyelsen av särskilt
starka forskningsmiljöer, de löper under
hela tio år, och de ska sökas av universiteten,
inte av enskilda forskare. Och de är,
inte helt oväntat, kontroversiella.
EXCELLENS OCH STYRKA är på modet: i en
tid av ökande ansökningstryck och sjunkande
andel beviljade anslag är det de mest
framgångsrika grupperna VR vill satsa på.
På gott och ont. Det svenska forskarsamhället
har länge klagat på att anslagen är
för små och att man inte kan konkurrera
med de bästa utländska grupperna.
Men när regeringen nu börjar tala om
att prioritera starka miljöer så uttrycker
många forskare i stället en oro för att detta
ska leda till att mindre forskargrupper, och
inte minst yngre forskare, tappar mark. Att
förlora sitt VR-kontrakt, även om det är
litet, kan vara ett hårt slag för en forskargrupp.
Och att som ung forskare känna
att man inte ens får chansen att visa vad
man kan är bland det mest demoraliserande
man kan råka ut för.
Visserligen lovade utbildningsministern
nya miljarder i vårens forskningsproposition,
men först om några år. Och
så länge de medel som finns för “vanliga”
forskningsanslag står still medan kostnaderna
för att bedriva konkurrenskraftig
forskning ökar kommer det att bli allt
tuffare för de mindre grupperna. Samtidigt
finns inom många vetenskapsgrenar
– inte minst inom livsvetenskaperna –en
tydlig trend mot större, mer kostsamma
projekt, ofta med bidrag från flera fors-
Gunnar von Heijne
är professor i teoretisk kemi vid institutionen för biokemi och
biofysik, Stockholms universitet, och föreståndare för Stockholm
Bioinformatics Center. Hans forskning finansieras av
VR, Cancerfonden, SSF, EU och Marianne och Marcus Wallenbergs
Stiftelse.
kargrupper. Eller som en av mina tidigare
doktorander uttryckte det efter en postdocvistelse
i USA: första förutsättningen
för att få ett arbete publicerat i Nature
eller Science tycks vara att det har kostat
minst en miljon dollar!
Det är helt klart att den internationella
konkurrensen tvingar fram en förskjutning
mot större anslag till färre anslagsmottagare
– därmed inte sagt att vi utan
vidare ska rusa hela vägen till megaprojektens
sköna nya värld. Det gäller trots allt
att försöka behålla så mycket som möjligt
av den kultur som har legat till grund för
livsvetenskapernas exempellösa framsteg
under de senaste decennierna: initiativkraften
och kreativiteten hos den lilla forskargruppen
som tillåts gå sina egna vägar
på egen risk. Och som hela tiden måste
slåss för sina anslag och sin fortlevnad.
MEGAPROJEKTEN FÖLJER en annan logik,
mera hämtad från industrimiljön än akademin.
Mindre individuell frihet, mera
”milestones” och ”deliverables”. I vissa
lägen är de oundgängliga, som till exempel
genomsekvensering, men det gäller
att vara sparsmakad. Megaprojekt är lätta
att sätta igång, men svåra att avveckla. Då
många forskares framtid står på spel och
stora investeringar har gjorts är det dubbelt
svårt att säga stopp.
När anslagsmedlen samlas på färre händer
ökar också forskningsledarnas ansvar
för sina yngre medarbetare. Även om man
Biotechkrönika
”Vetenskapsrådet har rört om i grytan”
H
arbetar inom en “stark forskningsmiljö”
och får sina forskningspengar via en professor
och inte direkt från VR så måste
man ges både friheten och ansvaret att
skapa sig en egen profil, både nationellt
och internationellt. De starka miljöerna
får inte utvecklas till imperier!
NU SYFTAR LYCKLIGTVIS inte VRs Linnéstöd
till att fylla svenska universitet med
megaprojekt och småpåvar, men det har
ändå satt press på fakulteterna landet över.
För varje universitet tvingas välja: vilken
forskning är bäst, vilka grupper är mest
konkurrenskraftiga, vilka “starka miljöer”
ska man försöka sälja in hos VR? Prioriteringar
som man tidigare i stor utsträckning
har kunnat överlåta åt anslagsgivarna
måste man nu klara av på hemmaplan. Det
kan verka som en bra idé, borde inte fakulteterna
själva veta bäst? Men det kan
också bli alltför personligt, alltför politiskt,
alltför dominerat av internt maktspel.
Inget ont i att universiteten tvingas
inventera sin forskningsportfölj och för-
”Det gäller trots allt att försöka behålla så mycket som möjligt av den
kultur som legat till grund för livsvetenskapernas exempellösa framsteg
de senaste decennierna: initiativkraften och kreativiteten hos den
lilla forskargruppen som tillåts gå sina egna vägar på egen risk”
söka profilera sig i ett snabbt växlande
forskningslandskap, men när det gäller
att göra tuffa prioriteringar fungerar en
utomstående grupp nästan alltid bättre
än fakultetskollegiet.
Så det lär bli en intressant höst. VR har
rört om i grytan, och ställt många frågor
på sin spets. Och detta är kanske väl så
viktigt som vilka miljöer som i slutänden
får kalla sig starka!
BIOTECH . 9 . 2005 37