Förskoleklassen - i en klass för sig.pdf

REPORTAGE
Att dokumentera är
ingen metod
– Vi har inte någon bestämd modell eller metod
som vi arbetar efter. Vi vill bara berätta hur vi
har gjort och att det fungerat bra hos oss, säger
Pia Ericsson, pedagog i ett av de två arbetslagen
som arbetar i de två förskoleklasserna i Hammarbyskolan
i Stockholms södernärförort.
Upprinnelsen till det dokumentationsarbete
som Pia och hennes kollegor tillämpar var ett
Reggio Emiliainspirerat projekt som bedrevs
i områdets förskolor från 1993. När barnen
som deltagit i projektet i förskolan kom vidare
till den nystartade förskoleklassverksamheten
ville föräldrarna se en fortsättning på projektets
grundidé – en inriktning på barnens egen
forskande och skapande förmåga liksom på en
noggrann dokumentation av verksamheten.
Först av allt var de tvungna att ompröva
sina roller som pedagoger.
– Fram till dess hade vi varit de goda pedagogerna
som lite lagom demokratiskt spred
våra kunskaper till barnen. Nu började vi
fundera på vad kunskap egentligen är och
hur vår pedagogroll skulle utformas. Idag tar
vi mer vara på barnens egna förmågor, kunskaper,
lustar och forskariver. Och vi lär oss
jättemycket själva, vi är ju medforskare med
barnen. Det är en upptäcktsresa, säger Anneli,
förskollärare som arbetar tillsammans med
Pia i en grupp med tjugofem barn.
Alla barn i början
Dokumentationen kom att spela en viktig
roll från dag ett. Men att veta vad som skulle
dokumenteras och varför och i vilken omfattning
var inte helt enkelt. De var tvungna att
pröva sig fram. Fysiskt utrymme för dokumentation
fanns redan på de stora tavlor som
satt på väggarna i de klassrum där förskoleklasserna
flyttat in. Tavlorna fylldes snabbt, av
barnens teckningar och de vuxnas fotografier
men framför allt av text.
– I början dokumenterade vi allt. Framför
allt i text. Vi skrev och skrev. Vi drunknade i
text. Ingen människa orkade läsa allt, berättar
Catharina Hansson.
Dokumentationsmängden berodde delvis
på de stora och yviga projekt som de också
bedrev.
– De var inte särskilt väl genomtänkta och
svåravgränsade. Idag väljer vi ämnen mer noggrant.
Vi funderar själva över ämnet först, avgränsar
det och knyter an utifrån barnens eget
intresse.
Visst dokumenterar de fortfarande flitigt,
kameran är alltid med, hänger och slänger i en
rem runt halsen, men idag sker dokumentationen
med urskiljning. Dessutom har den nya
tekniken hjälpt dem en bra bit på väg.
– Länge jobbade vi med systemkameror, tog
pappersbilder som skulle lämnas in på framkallning
och kopiering, de skulle monteras och
klistras på papp och sen skulle texten skrivas
på lappar bredvid. Det var tidskrävande. Idag
använder vi enbart digitalkamera, vi jobbar
själva med bilderna i datorn (i Publisher). Vi
fixar rätt storlek och beskärning av bilderna
direkt i datorn. Dessutom skriver vi in texten
direkt bredvid. Det är otroligt mycket enklare
och går mycket fortare.
Men det är inte bara personalen som dokumenterar
barnens arbete. På väggar, bänkar,
hyllor, i fönsterkarmar, i lampor och tak
hänger barnens egna alster och någonstans i
34 35