PDF-fil - Sveriges Radio

ENVAR
Jag tyckte att någon ropade mig.
Den rösten lät svag
och likväl rätt klar,
Gud give att ej min moder det var!
Det skulle en ryslig sorg henne ge,
om uti min nöd hon fick mig se.
ENVAR
O, kunde jag platt förintader bli
nu och för eviga tider!
Min själ är ett enda ångestskri,
vars fiber våndas och lider.
Att gottgöra är ju mig
arme förment.
O, fasans ord: för sent, för sent!
Fåfängt mot ödet att sträva,
mitt liv får på nytt ej jag leva.
Vad tills nu jag intet förstått,
därom har ja nu visshet fått.
Välan, jag är ju blott ett rö.
Du tiggare, ligg still och dö!
ENVAR
Ack ja, jag tror att han det gjort
och därmed öppnat nådens port.
Att mänskligheten frälsning ge
sitt liv han lät på korsets trä,
men blott den helig är och god
kan vinna frälsning ur hans blod
med goda gärningar och fromhet.
Dock se, mitt liv var idel tomhet.
Där ligga gärningarna mina,
hart nära att av sot förtvina.
Nu vid min nära ändalykt
är jag så svårt av synden tryckt,
att Herrens nåd mig ej kan lisa,
min syndaskuld ej blir förgäten,
och ingenting kan täcka bristen.
Ett av hans namn är ju: Rättvisa.
ENVAR
O, evige Gud i ditt himmelska hus,
du salighetsväg och
du världens ljus,
till dig – till dig i min sista stund
ett klagorop går utur min mund.
O, Frälsare min, bed du din far,
att uti sin nåd han ger mig försvar,
när helvetets furste emot mig drar,
och att han tager min själ till sig,
när dödens grymhet anammar mig!
O, Frälsare, gör med din
förbön blida,
att jag får stå på hans högra sida,
att med i sin gloria han mig taga!
O, Jesu Krist, låt min bön
dig behaga,
så visst som du uppå korset dog
och så allas själar från synd fritog.
13