PDF-fil - Sveriges Radio
PDF-fil - Sveriges Radio
PDF-fil - Sveriges Radio
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
Från april till juli 1937 komponerade<br />
Sjostakovitj sin femte symfoni.<br />
Han proklamerade att symfonin var<br />
”en konstnärs kreativa svar på<br />
berättigad kritik”, en slags förödmjukande<br />
besvärjelse som man fick<br />
kosta på sig om man ville fortsätta<br />
att leva och verka i ett Sovjet som<br />
höll på att ”rensas” på alla nivåer.<br />
Det första framförandet ägde rum<br />
i Leningrad i november 1937.<br />
Den legendariske Jevgenij Mravinskij<br />
ledde Leningrad<strong>fil</strong>harmonikerna<br />
i en konsert, som ingick i firandet<br />
av 20-årsfirandet av oktoberrevolutionen.<br />
Atmosfären kring<br />
uruppförandet var förtätad. Många<br />
i publiken insåg att denna symfoni<br />
kunde utgöra en välkommen förevändning<br />
för regimen att röja Sjostakovitj<br />
ur vägen. I stället blev<br />
konserten en succé och den femte<br />
symfonin gav Sjostakovitj fullständig<br />
återupprättelse. Symfonin blev<br />
även en stor framgång i Väst,<br />
där gensvaret säkerligen berodde<br />
på 1930-talets konservativa trend<br />
såväl inom musiken som på andra<br />
områden. Verket kunde tolkas som<br />
ett exempel på ”klassisk modernism”<br />
som kunde accepteras utan<br />
invändningar.<br />
Den som med kännedom om<br />
Sjostakovitjs pressade situation förväntar<br />
sig tandlös, tillrättalagd,<br />
politiskt välkammad musik utan<br />
innehåll, blir förvånad. En tonsättare<br />
av Sjostakovitjs format, med sin<br />
suveräna behärskning av mediet<br />
och med en absolut integritet,<br />
kunde skapa stor konst i den stil<br />
han själv valde. Den femte symfonin<br />
har gripit konsertpubliken alltsedan<br />
1937. Det är ett av 1900-talets<br />
populäraste symfoniska verk och<br />
samtidigt - i fråga om sina avsikter<br />
- det mest omdiskuterade. Symfonin<br />
är mer konservativ än sina föregångare<br />
och man behöver inte vara<br />
speciellt långsökt för att höra tydliga<br />
spår av Gustav Mahlers symfonier.<br />
Första satsen är klar i sin<br />
struktur, neobarock i stilen, men<br />
inte helt enkel i tonspråket. Kolleger<br />
till Sjostakovitj, angelägna om hans<br />
återupprättelse, kände oro över<br />
den knotiga behandlingen av temat<br />
i denna sats. Andra satsen, Allegretto,<br />
är en grimaserande, tungfotad<br />
ländler som skulle ha fyllt<br />
Mahler med gillande igenkännande.<br />
Tredje satsen, ett meditativt Largo,<br />
var den sats som gjorde starkast<br />
intryck på den samtida publiken.<br />
Denna sats, som för tankarna till<br />
Tjajkovskij, hör till det främsta Sjostakovitjs<br />
dittills hade komponerat.<br />
Den rör sig från stillsam avskildhet<br />
till ett tragiskt känsloutbrott. Finalen,<br />
Allegro non troppo, är mer<br />
problematisk. Den jublande karaktären<br />
betraktas allmänt som forcerad.<br />
Man anar en sarkastisk protest<br />
över att under hot tvingas skapa<br />
glädje. De sista 35 takterna är brutalt<br />
triumfatoriska, något man för<br />
15
Change language