PDF-fil - Sveriges Radio
PDF-fil - Sveriges Radio
PDF-fil - Sveriges Radio
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Från april till juli 1937 komponerade<br />
Sjostakovitj sin femte symfoni.<br />
Han proklamerade att symfonin var<br />
”en konstnärs kreativa svar på<br />
berättigad kritik”, en slags förödmjukande<br />
besvärjelse som man fick<br />
kosta på sig om man ville fortsätta<br />
att leva och verka i ett Sovjet som<br />
höll på att ”rensas” på alla nivåer.<br />
Det första framförandet ägde rum<br />
i Leningrad i november 1937.<br />
Den legendariske Jevgenij Mravinskij<br />
ledde Leningrad<strong>fil</strong>harmonikerna<br />
i en konsert, som ingick i firandet<br />
av 20-årsfirandet av oktoberrevolutionen.<br />
Atmosfären kring<br />
uruppförandet var förtätad. Många<br />
i publiken insåg att denna symfoni<br />
kunde utgöra en välkommen förevändning<br />
för regimen att röja Sjostakovitj<br />
ur vägen. I stället blev<br />
konserten en succé och den femte<br />
symfonin gav Sjostakovitj fullständig<br />
återupprättelse. Symfonin blev<br />
även en stor framgång i Väst,<br />
där gensvaret säkerligen berodde<br />
på 1930-talets konservativa trend<br />
såväl inom musiken som på andra<br />
områden. Verket kunde tolkas som<br />
ett exempel på ”klassisk modernism”<br />
som kunde accepteras utan<br />
invändningar.<br />
Den som med kännedom om<br />
Sjostakovitjs pressade situation förväntar<br />
sig tandlös, tillrättalagd,<br />
politiskt välkammad musik utan<br />
innehåll, blir förvånad. En tonsättare<br />
av Sjostakovitjs format, med sin<br />
suveräna behärskning av mediet<br />
och med en absolut integritet,<br />
kunde skapa stor konst i den stil<br />
han själv valde. Den femte symfonin<br />
har gripit konsertpubliken alltsedan<br />
1937. Det är ett av 1900-talets<br />
populäraste symfoniska verk och<br />
samtidigt - i fråga om sina avsikter<br />
- det mest omdiskuterade. Symfonin<br />
är mer konservativ än sina föregångare<br />
och man behöver inte vara<br />
speciellt långsökt för att höra tydliga<br />
spår av Gustav Mahlers symfonier.<br />
Första satsen är klar i sin<br />
struktur, neobarock i stilen, men<br />
inte helt enkel i tonspråket. Kolleger<br />
till Sjostakovitj, angelägna om hans<br />
återupprättelse, kände oro över<br />
den knotiga behandlingen av temat<br />
i denna sats. Andra satsen, Allegretto,<br />
är en grimaserande, tungfotad<br />
ländler som skulle ha fyllt<br />
Mahler med gillande igenkännande.<br />
Tredje satsen, ett meditativt Largo,<br />
var den sats som gjorde starkast<br />
intryck på den samtida publiken.<br />
Denna sats, som för tankarna till<br />
Tjajkovskij, hör till det främsta Sjostakovitjs<br />
dittills hade komponerat.<br />
Den rör sig från stillsam avskildhet<br />
till ett tragiskt känsloutbrott. Finalen,<br />
Allegro non troppo, är mer<br />
problematisk. Den jublande karaktären<br />
betraktas allmänt som forcerad.<br />
Man anar en sarkastisk protest<br />
över att under hot tvingas skapa<br />
glädje. De sista 35 takterna är brutalt<br />
triumfatoriska, något man för<br />
15
Change language