ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

”Fasaden är ytterligare ett exempel på strategisk manikyr.
Den är husets absolut viktigaste beståndsdel. Ingen
del är lika detaljstuderad och genomritad.”
Text: Tomas Lauri
Malmö högskolas nya frontbyggnad speglar
sig i Malmös hamn. Den glänser, grön
och väldig, stundvis färgar den av sig på
sin omgivning. Det är en byggnad med ett
budskap.
Den gröna fasaden av glas bär ord och
strofer i form av vita järnbokstäver. Den
malmöfödde poeten Hjalmar Gullberg finns
representerad. Språket är högtidligt:
liv är en dröm vi jagar
på homerisk hemfärd till oss själva
Högtidligheten bättras på av ”kunskap”
och ”frihet” på olika språk och av ordkluster
som ”integritet självkänsla stolthet”.
Rader ur hip hop-artisten Timbuktus ”Ett
brev” rubbar inget. Böckernas ordning ochflit
går före kroppens möda och slit.
Som få svenska städer har Malmö varit
noga med att bygga sig ur det förflutna, att
paketera om sig. Det påminner om när en
beprövad produkt förändrar utsida. En ny
grafisk kostym som vägen ut. Malmö högskolas
nya flaggskepp, som rymmer lärarhögskola,
bibliotek och samlingslokaler, är
ett adjö till alla hamnråttor.
Jag tvekar om denna gröna koloss, som
schweiziska Diener & Diener (eller egentligen
Roger Diener) har ritat och samarbetat
med Fojab i Lund om, kommer att omformulera
skolarkitekturen som sådan. Den
imponerar mest som en jättelik arbetsplats,
som ett kontorspalats.
Den är en hyllning till generalitet. En
slags megaarkitektur öppen för alla typer av
hyregäster. En möjligheternas möjlighet.
Hela byggnaden, som är ett kvarter
(150x60meter) stor, är uppdelad i sex identiska
hus, med fribärande ytterväggar. Dess
inre går att formas om enligt önskemålen
hos hyresgästen.
Byggnadens rumsligheter är därför inte
oartikulerade. Kolossen är specifik.
– Lite går tillbaka på svenska standardmått,
berättar Janis Kursis, som har ansvarat
för Fojabs projektering av huset.
Med små effektiva medel har en identitet
skapats. Ett exempel är rumshöjden. Drygt
tre och en halv meter. Det ger rymd. Ett annat
är fönstrenas bröstning. Den undviker de
vanliga höjderna och växlar mellan helglasat,
60 , 120 och 150 cm. Dörrana är 240 cm höga.
Där finns också en konsekvent genomförd
materialitet. Det mesta är rått och
direkt. Inga mjuka, dämpande mellanskikt.
– Det är ett enkelt hus, extremt enkelt,
nästan primitivt. Det är samtidigt en raffinerad
enkelhet. Meningen är att färger
och varmare materialkänslor tillfogas med
fast inredning och möblering, tillägger Janis
Kursis.
Bara vissa stora grunddrag i byggnaden
har genomgått en slags strategisk manikyr.
Biblioteket på 6 160 kvm (LOA) upptar
majestätiskt hela övervåningen. Utsikten
är vidsträckt. Först här finns ett undertak.
Som om det var hela byggnadens undertak.
De fem innergårdarna, varav en är inglasad,
har alla skinande putsade vita väggar. Ljuset
letar sig ner.
Fasaden är ytterligare ett exempel på
strategisk manikyr. Den är husets absolut
viktigaste beståndsdel. Ingen del är lika
detaljstuderad och genomritad.
Janis Kursis ser förvånad ut när jag
påstår att byggnaden är gravt omarbetad
sedan Diener & Dieners tävlingsförslag.
– Tvärtom. Förslaget som helhet är ytterst
intakt, säger han.
Det han syftar på är husets storlek och
grundstruktur. Och fasaden var grön från
början (även om den var av koppar) och
hade långa fönsterband.
Skillnaden mellan nu och då är skillnaden
mellan en volym på ett planförslag och
ett gestaltat hus. Volymen har anpassats efter
gator och stråk, fasaden har artikulerats.
– Mycket har handlat om att bryta ner
storleken för att kunna läsa byggnaden som
mer än bara ett enda stort block. Innergårdarna
har fogats samman med den befintliga
gatustrukturen, vilket har gjort byggnaden
mer öppen och transparent. Du vandrar
obehindrat igenom den. Den veckade fasaden
och de orgelbundna fönsterbanden har
varit ett annat sätt att bryta ner helheten,
berättar Janis Kursis.
Det har varit en ryckig resa på väg till
färdigt hus. Diener & Diener vann den inbjudna
internationella plan- och arkitekturtävlingen
om Malmö högskolekvarter 1998.
De uprättade kontor i Malmö för projektering
av en annan byggnad än den som står
färdig idag. Processen gick i stöpet.
När planerna på att samla högskolans
grenar väcktes igen och kapitalet åter var
villigt fick de ta sig an den byggnad som
nu står färdig längs kajen. Denna gång var
de tvungna att samarbeta med ett svenskt
kontor. De fick, som de önskade, Fojab till
partner. De skrev då år 2000. Knådandet
började.
2003 var man framme vid förfrågningsunderlag
för totalentreprenad, vilket ledde
fram till en tysk byggherre som sedermera
har anlitat en tysk byggare.
– Byggnaden är fantastiskt billig, berättar
Janis Kursis. Han gör ett överslag i ett
anteckningsblock jag lånar honom under
rundvandringen i huset. 14.000 kr/kvm
skriver han ner. Han ser till och med överraskad
ut själv.
– Ja, för det är en oerhört kostsam fasad.
Men det mesta är effektivt, rationellt och
tydligt, och är gjort med en minimal grad av
efterbehandling. Det gör byggnaden billig,
säger Janis Kursis.
Samarbetet med Diener & Diener beskriver
han som lärorikt.
– Ta bara hur mycket de kan rita på olika
detaljer. Som glasfasaden. Varje möte och
avvikelse, ja varje meter, finns det många,
många detaljritningar på. En byggare eller
leverantör vet exakt vad de ska göra. Det
lämnas inga öppningar för dåliga alternativ.
Tidningen Forums uppgifter att Diener
& Diener och Fojab ska ha haft samarbetssvårigheter
viftar Janis Kursis bort. Att
Diener & Diener mot slutet har koncentrerat
sig mer på det yttre och avstått från att
projektera inredningen, beskriver han som
en praktisk konsekvens.
– Potatisen var redan satt i systemhandlingarna
och i förfrågningsunderlaget. Det
som skett efter dem är projektering efter
färdiga direktiv. Det är få saker i bygget
som inte är i Diener & Dieners anda. Och
någon tvekan om att det är deras hus är det
inte, säger Janis Kursis.
När han säger det har jag byggnaden i
ögonvrån. Jag ser orden ”allvar glädje” upprepade
tre gånger. Allvarlig – det är Diener
& Dieners byggnad. Fast glad? Kanske
betyder ordparet att det utan arkitektoniskt
allvar inte finns någon arkitektonisk glädje.
I den bemärkelsen är orden som att skriva
någon på näsan. Övertydliga. XL. ■
ARKITEKTEN maj 2005 17