ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

Lekkonst
På Svensk Form i Stockholm pågår till den 5 juni en utställning
om ”Platser för lek”. Dan Hallemar samtalade med beställarna
till två av de verk som är både konst och lekplatser.
Lena Wåhlström, markkontoret
i Stockholm, om ”Kaninparken”, ny
lekplats i stadsdelen Årstadal i södra
Stockholm, av konstnären Annika Oskarsson
och landskapsarkitekten Håkan
Kjerstadius:
Hur började det här projektet?
– Det började när vi skulle detaljplanelägga
området. Det var vi på gatu- och fastighetskontoret,
stadsbyggnadskontoret och i
högsta grad markägaren JM. Det slutade
med att de tilltänkta offentliga ytorna blev
väldigt små. Därför valde vi att satsa mer
på det lilla som blev. Som lekplatsen. Den
är inte bara liten utan låg lite illa till. Det
behövdes något speciellt. Vi ville satsa på
kvalitet. Det kostar mycket mer att göra så
här. Men det ger ett stort mervärde.
Hände det något med lekplatsen när en
konstnär kom in?
– Jag tycker alltid att det blir mer spännande.
Jag har arbetat med fruktparken i
Liljeholmen tidigare. Det lockar på ett helt
annat sätt. De vanliga funktionerna får ett
mervärde. Att man kan tycka att det är värt
att ge sig av just dit. Som fruktlekplatsen,
den har en enorm dragningskraft. Att man
gör en specialsatsning. Det här är verkligt
spännande. Sedan få vi se hur tekniken
fungerar. Teknik kan vara farligt. Som
vattnet i skulpturen, vi får se hur länge det
håller.
Hur har kommunikationen mellan er, arkitekten
och konstnären fungerat?
– Väldigt bra. Vi har träffats en del gånger
och kikat på höjdsättning till exempel. Det
kan vara svårt som konstnär. Eller säkerhetsmått.
Men det har löst sig bra. Jag har varit
lite orolig för tegel. Vi brukar inte ha sten i
våra lekparker. Man kan slå sig. Men här är
det inte så högt och dessutom spännande.
Hur har man reagerat på platsen sedan ni
blev klara?
– En del tycker att det är väldigt mycket
sten. Jag inser att det inte är världens bästa
lekplats med så mycket hårdgjort. Men det
finns en trappa upp i blåbärsskogen för den
som vill.
Philip Legros, Stockholms Konstkansli,
om fontänen i Hammarby Sjöstad av
konstnären Thomas Nordström.
Vad var det bästa med det här projektet?
– Det är klart att det är intressant när
man gör ett projekt i det offentliga rummet
som både ses på ett positivt sätt av en konstexpertis
och som diggas av allmänheten. Det
är ett idealtillstånd. Det är inte ofta man
möter det.
Vad beror det på?
– Jag kan tänka mig att det kan bero på
att man har vatten som man låter flöda. Det
är en generös gest åt dem som bor där. Det
blir en gåva. Det är viktigt. Sedan förstås
konstnärens förmåga att göra något intressant
formmässigt av den här generositeten.
Hur började projektet?
– Vi konstaterade att här fanns 12 miljoner
kronor att lägga på konst. Det fanns
också ett stort intresse från Stadsbyggnadskontoret
för konst. Konsten kom in tidigt
i det här projektet. Konsten var en del i
planeringen, inte något påklistrat. Vi ville
satsa på några få, och rejäla projekt. Vi bjöd
in tio konstnärer för ett parallellt skissuppdrag.
Vi hade sett vad Thomas hade gjort.
Han skulle vara en lämplig kandidat, som
en konstnär som förenar teknik och konst,
konst och vetenskap.
Varför, på vilket sätt?
– Det kändes bra med en fontän för stadsmiljön.
Och tanken att den på skulle förses
med lysande kupor på vintern. Tankar som
gjorde att fontänen aldrig skulle dö.
Hur har mötet mellan konstnärer och alla
andra som är inblandade i ett så här stort
byggnadsprojekt fungerat?
– De fyra konstnärer som vi valde till
Hammarby sjöstad är konstnärer som
arkitekter älskar. Konstverken är lätta att
integrera i en miljö. Det är svårare med
konstnärer som vill spjärna emot det som
arkitekterna gjort. Den har ett modernt språk
samtidigt som barnen älskar att vara där.
Utställningen ”Platser för lek” är gjord av av Thomas
Nordström, Annika Oskarsson och Beatrice Hansson .
30 ARKITEKTEN maj 2005