ARKITEKTEN - Sveriges Arkitekter

DEBATT
Debattredaktör: Kerstin Persson
kerstin.persson@arkitekt.se
Tel 08-5055 7734
”Viktigt är att inte ge inredningsarkitekten för fria
tyglar. Beteendevetare och ergonom måste finnas med
från början. Och personalen måste naturligtvis vara
delaktig och ha haft möjlighet att diskutera, och förstå,
ledningens ambition med kontorslandskapen.”
Beteendevetare Ilona Bovin är förvånad över att det blivit så populärt
med kontorslandskap. Intervjuad av Anders Ljungberg i Dagens
socialförsäkring nr 4 2005.
”Det är absolut nödvändigt att det sker en samverkan
mellan beställare, arkitekt och stombyggnadsproducent
ända från byggprojektets idéstadium. Då kan
idén till och med expandera i en kreativ projekteringsprocess
som skapar större utrymme för design än vad
som planerats från början.”
Jan Stenmark, Strängbetong, debattinlägg i Husbyggaren nr 2 2005.
”Jeg har dårlig fantasi og finner ikke på noe annet enn
arkitektur.”
Sivilarkitekt MNAL Leena Marjamaa, som vann tävlingen om
Fristadstorget i Eskilstuna, i norska arkitektnytt 19 april 2005.
Hon kommer från Finland, arbetar i Norge och hoppas på uppdrag i
Sverige.
”…näringsliv/näringslivet förekommer sammanlagt 237
gånger, ”företag” nämns på 216 ställen i texten och
”kommersialisering” 123 gånger på de 290 sidorna.
Medan ”frihet”, ”oberoende” och ”nyfikenhet” ger 14,
respektive 7 och 5 träffar i propositionstexten.”
MarieLouise Samuelsson skriver om forskningspropositionen i
Universitetsläraren nr 6 2005.
”Ofta verkar det som om arkitekterna efterrationaliserar
när de ska förklara varför boxen ser ut som
den gör; helt olika omgivningar, bar mark, tät stad,
hamnområden leder alla till samma lösning, även om
man som regel argumenterar med särskild hänsyn till
specifika förhållanden på den givna platsen.”
Ledare av Martin Keiding i Arkitektur DK april 2005.
Vakna upp arkitekter!
Idag är tillgänglighetskonsulter mer kunniga
än arkitekter. Häng med i de nya PBL-kraven,
uppmanar Birgitta Mekibes och Elisabet Svensson.
Svante Blomqvist vill i Arkitektens
aprilnummer ha en arkitekturdebatt
om hur arkitekter ska förhålla sig till
kravet på kontrastmarkeringar. Han
frågar om ljusa golv i kombination
till ljusa väggar, björkfoder och vita
dörrar ska vara bannlysta i framtidens
offentliga lokaler.
Men frågan borde ställas på ett
annat sätt. Ska vi bara bygga för
unga vältränade män på 1,80, med
god syn, och utan funktionsbegränsningar?
Eller bygger vi för oss alla?
Även för den 20-åring som skadats i
en dykolycka? Eller för den medelålders
före detta musiker som fått sin
hörsel nedsatt? Eller för den äldre
dam som börjar se allt sämre? Med
andra ord; bygger vi med tanke
på att vi alla är olika och att våra
behov kan förändras över tid? Bygger
vi med tanke på att olikheten och
mångfalden i själva verket är det
normala?
Det är väl egentligen inte längre
någon som ifrågasätter att vi alla,
med våra olika behov och förmågor,
ska kunna använda vår miljö? Det är
självklart att alla offentliga byggnader
och de offentliga platserna, som
oftast finansieras med skattebetalarnas
pengar ska inkludera alla! Byggnader
ska kunna användas och inte
enbart vara konstverk att beskåda.
Men att bygga för oss alla kräver
inlevelse och kunskap. Kontrastmarkeringar
gör att man hittar bättre
om man har nedsatt syn, och att man
därmed lättare kan klara sig själv.
Att byggnader ska utformas så att de
kan användas även av personer som
har nedsatt syn är inget nytt krav.
Det har funnits i bygglagstiftningen i
mer än tjugofem år. Men först genom
Boverkets författningssamling (BFS
2003:19, HIN 1) har kravet preciserats.
Även andra nya regelverk sätter
press på att göra miljön tillgänglig
för människor med funktionshinder.
Förordning (2001:526) om de
statliga myndigheternas ansvar för
genomförandet av handikappolitiken
ger statsförvaltningen ett speciellt
ansvar att föregå med gott exempel.
Lagen (2001:126) om likabehandling
av studenter på högskolan stärker
kraven på högskolor och enskilda
utbildningsanordnare, (se www.
tillganglig.se).
Kraven ger fortsatt frihet att rita
lugna vackra miljöer. Starka kontraster
på vissa ställen behöver inte leda
till att äldre värdefulla byggnader
förvanskas. I HIN talas om markeringar
på strategiska punkter till
exempel i entréer och hissar. I Handikappombudsmannens
”Riktlinjer för
en tillgänglig statsförvaltning”, som
bland annat berör flertalet högskolor
talas om att väggar ska kontrastera
mot golv, sockel eller fris i golvet.
Ljusa väggar och ljusa golv är alltså
fullt möjliga lösningar. Dörrar ska
kontrastera mot väggar, men också
något lägre kontrast kan accepteras
om kontrasten ändå är tydlig. Syftet
är att underlätta för personer med
nedsatt syn att hitta, inte kontrasterna
i sig. Återigen, inlevelseförmåga
– att man tar kraven på allvar och
använder sin kreativitet till att hitta
bra lösningar, är en förutsättning för
goda miljöer.
Det finns bra exempel på hur man
kan göra miljöer tillgängliga, se till
exempel Boverkets idébok ”Enklare
utan hinder”.
Att rita utifrån användaren, att
tillgodose behov som baseras på
att alla har rätt till vår miljö är en
utmaning. Arkitektkåren måste
hänga med i de nya krav som ställs
i Plan- och bygglagen. Det är en
förutsättning för att inte tappa marknadsandelar
till dem som hänger med.
Idag är tillgänglighetskonsulterna
mer kunniga inom detta område än
arkitekterna. Så får det inte fortsätta
att vara!
Vi är övertygade om att arkitekter
med sin gedigna utbildning och erfarenhet
kan tillägna sig ny kunskap
om design för alla och tillgänglighet.
Marknaden är öppen!
Birgitta Mekibes Arkitekt SAR/MSA
Elisabet Svensson Arkitekt MSA
Båda är utredare vid det nationella tillgänglighetscentret,
Handikappombudsmannen.
44 ARKITEKTEN maj 2005