bth2011aandahl.pdf (7281 kB, öppnas i nytt fönster) - Blekinge ...

kan vara generellt eller skifta under dygnets timmar och veckans dagar. Ofta målas de offentliga platserna
också ut som otrygga och farliga platser där brott begås (Heber, 2007, s. 73). Men om de är så farliga, vad
har de då för funktion i staden?
I teorin är vi alla fria att använda de offentliga platserna i staden. Men att få använda och att kunna använda
är två skilda saker. När platser blir otrygga stängs de som inte vågar använda dem ut ur offentligheten.
Trygghet blir ur det perspektivet en fråga om vem som har rätt att använda staden.
TRYGGHETSSTRATEGIER
En vanlig föreställning om brott är att de ofta sker på offentliga platser, exempelvis i parkmiljön (Heber,
2007, s. 71f). Verkligheten är dock en annan. Risken att utsättas för brott är större både i hemmet och på
arbetsplatsen, men trots detta ses de inte som generellt otrygga platser. Att just parker pekas ut som
otrygga hänger enligt Heber (Heber, 2007, s. 73) samman med en känsla av att platsen är okontrollerbar.
Detta ger upphov till rädslan. Okontrollerbarheten bottnar i sin tur i att många olika människor med ett
okontrollerat beteende skulle kunna inta platsen. Det är föreställningen om en farlig fysisk miljö, om att
ungdomar i gäng och drog- och alkoholpåverkade och generellt ”skumma typer” befinner sig där.
Många uppfattar parken som särskilt otrygg i mörkret (Heber, 2007, s. 73 ; Boverket, 1998, s. 85). Den
lummighet som under dagtid upplevs som rogivande och trevlig av en del kan, speciellt under natten, istället
upplevas som hotande och otrygg av andra. Det är naturligtvis inte buskagen, träden eller den bristande
belysningen i sig som är otäcka, utan vad som kan gömma sig i skydd av dessa. Kan vi inte överblicka platsen
blir det svårare att förutse hotfulla situationer och möten och vi väljer istället att gå runt platsen. Men
undvikandet är också en del av problemet. Boverket (1998, s. 85) menar att bristen på andra besökare gör
att parken känns än mer otrygg då det inte finns någon som kan se eller komma till undsättning om det
skulle behövas. Man tappar därmed den informella övervakningen. Boverket (1998, s. 85) menar också att
37