bth2011aandahl.pdf (7281 kB, öppnas i nytt fönster) - Blekinge ...

Trafikapparaten är till stor del konstruerad för att minska olyckor mellan bilar och gående/cyklande. Detta
innebär att man skilt trafikslagen åt genom planskilda korsningar, och förlägger gång- och cykelvägar genom
grönområden (långt från biltrafiken) mm. För trafiksäkerheten är detta en god strategi men tryggheten blir
inte sällan lidande. Trånga tunnlar, långa trappor, broar mm har blivit en symbol för otrygghet (Listerborn,
2000, s. 37). De kan vara långa, mörka, ha skymd sikt p.g.a. krökning, lågt i tak osv. och fungerar som
inramande ”fällor”. Problemet med ”fällorna” är att de saknar alternativa flyktvägar då den enda möjliga
färdvägen är från början till slut. Utan alternativ vid möten är det lätt att bli trängd. Listerborn (Listerborn,
2000, s. 49) menar att sådana platser i möjligaste mån bör undvikas. Ibland är det dock nödvändigt med
trappor och separering av trafiken, vilket ställer höga krav på utformningen (med korta passager, god sikt,
och möjlighet till smitvägar) för att inte otrygghet skall uppstå.
På cykelbanor ”undanstoppade” i parkmiljö blir det lätt otryggt då grönskan kan ge skymd sikt men också då
den sociala övervakningen inte finns på samma sätt som längs med trafikerade bilvägar. Likväl som parker
behöver sina invändiga strövstråk behövs större huvudstråk för gång- och cykeltrafiken. Dessa bör vara väl
upplysta och kan gå inne i parken (Listerborn, 2000, s. 51) för att locka till fler användare dygnet runt.
Dessutom bör det finnas snabba gång- och cykelvägar i utkanten av parken. Dessa har också en större
trygghetsaspekt än de andra, då de skall kunna användas som transportleder för gång- och cykeltrafik
dygnet runt. De bör därför placeras utefter parkrummets kanter (nära husens fönster för att kunna ses)
(Jacobs, 1961, s. 256). Placering utefter kanterna gör också att vägens brukare kan uppleva närhet, detaljer
och folk i omkringliggande verksamheter samtidigt som de kan ta in parkens yta (Gehl, 1996, s. 142). En park
behöver alltså både snara vägar för snabb transport där målet är ett annat än just parken samt andra,
långsammare vägar för promenerande inom parken. Den danske arkitekturprofessorn Bo Grönlund (2004),
drar resonemanget ett steg längre och menar att sådana gång- och cykelstråk som är nödvändiga för
vardagligt transporterande bör undvikas i grönområden. Han menar att de istället bör placeras parallellt
med övrig trafik, det vill säga längs med bilgator.
40